Det visade sig att jag som 9-årigt hardcore Baywatch-fan var något på spåret. Jag har under mina vuxna år varit mycket mer av en anglofil och relativt ointresserad av det mesta som varit associerat med ”the land of plenty”. Med det sagt, föreställ er nu en öppen och tom väg, en högt stående sol som reflekteras i framrutan på den sandstänkta cabrioleten och utsikten över ett kargt men obeskrivbart vackert ökenlandskap. Till det grym musik ur högtalarna. Eller, varför inte… tänk er ett prestigelöst och solbadande Venice Beach tillsammans med Truckfighters, lite sand mellan tårna och sedan vidare till en grym spelning, där jag dessutom får upptäcka ett nytt band. Precis som Columbus var jag knappast först med upptäckten, men Crobot får det att kännas som om jag hittat en glimmande skattkista. En känsla jag är övertygad om att fler i rummet känner för båda banden.
I allt jag gör och gjort här finns musiken. Att se solnedgången från Joshua Tree National Park lägga en blekblå slöja över Salton Sea gjorde att soundtracket i mitt huvud spelade, inte bara det uppenbara U2-låtarna, utan även Eddie Vedders mjuka toner till filmen Into the Wild som delvis spelades in vid Salton Sea. Vördnadsfull tystnad rådde bland de som bevittnade ett av våra vackraste naturfenomen. I mitt huvud var tystnaden fylld av musik.
Long Road to Ruin
Efter två dagar med runt två liter sand i skorna, jag skojar inte, Kelso Dunes som består nästan enbart av sand fyllde mina boots ett flertal gånger med vad som kändes som halva öknen. Hursomhaver. Efter detta rullade det vidare mot syndens näste, Las Vegas. Det blir en kort tur på kända Route 66 innan jag lyckas somna någonstans i mitten av Mojaveöknen, lyckligtvis inte bakom ratten. När jag slår upp de sandtorra ögonen ser jag jättelika hus resa sig som solbadande jättar framför oss. Till skillnad från den karga öknen med dramatiska berg känns detta nästintill hotfullt. Men jag vänjer mig snart och inser att kontrasterna är det som skrämmer mest. Las Vegas är inte hotfullt men jag inser snabbt att det står för min raka motsats. Jag trivs i naturen och i det rena och oförstörda. Las Vegas är en kittel av dekadens kokande tillsammans med människans förfall… eller? Kanske är jag för hård. En del är säkerligen där bara för att roa sig. Men jag kan inte hjälpa att undgå alla masker som människorna bär. Masker av lycka. På morgonen väcks jag av en kvinna som har en synnerligen het telefonkonversation där hon skriker till personen i den andra änden att hon var tvungen att lämna sin son. Hon är bara en av de trasiga själar som finns i Vegas. Jag tror det är den starka kontrasten av naturen och det luftslott som Vegas är som gör att jag har svårt för staden redan från första stund. Men jag är glad att jag besökt detta ställe en gång i mitt liv. Med längre tid här hade jag definitivt gått på ett gäng shower och spelningar.
Comments are closed.