SEBASTIAN BACH: “Bandet är något av det tråkigaste och mest anonyma jag sett på en scen”

Sebastian Bach är en föredetting, om man ska vara helt ärlig. En gång i tiden var han frontman i ett band som åtminstone skrapade ihop två riktiga höjdaralbum, men numera tillhör han knappast toppskiktet i hårdrocksvärlden. Ändå drar han runt 450 personer till ett fullkomligt kokande KB i Malmö. Ganska snabbt stod det klart att luftflödet i lokalen inte riktigt var som det skulle och om undertecknad, som stod helt still med en Cola i näven, svettades floder, är det inget mot vad kvällens huvudperson gjorde. När jag intervjuade Bach efter giget, såg han riktigt medtagen ut och sa flera gånger att han trodde han skulle dö på scen.

Hur var då själva giget? Tja, ungefär vad jag väntat mig, även om det var betydligt fler Skid Row-låtar som framfördes, än vad jag hade trott. Av 15 alster var hela 10 stycken signerade det gamla New Jersey-bandet. Helt ok, men lite konstigt ändå. Jag hade nog hoppats på fler från framförallt ”Kicking and screaming”, som inte alls är en dum platta. Spektaklet inleddes med ”Slave to the grind” och redan där blev det klart att ljudet inte var det bästa. Ett trist trumljud och mest muller från bas och gitarr gjorde att jag faktiskt hade svårt att urskilja en del låtar under kvällen. Andra låten, ”Temptation”, från senaste given ”Give ém hell” är en hyfsad liten sak och faktiskt funkar bra live.

 

 

Efter det rullade kvällen på med den ena Skid Row-låten efter den andra. Bach uppmärksammade att han var i Sverige första gången på Mötley Crües turné för ”Dr Feelgood”, då Skid Row blåste Nikki och boysen av scenen. Sällan har jag sett ett förband så fullkomligt tillintetgöra en huvudakt som då. ”In a darkened room” tillägnades Dimebag och i ”I remember you”, ”18 and life” och ”Youth gone wild” skrek den hyfsat taggade publiken sig hesa. Dock, vilket även Bach uppmärksammade, blev det nästan störst röj under låten ”Tunnelvision”, från tidigare nämnda ”Kicking and screaming”, vilket verkligen måst ha glatt den långe frontmannen med det blonda hårsvallet. Summa summarum var det långt ifrån det bästa jag sett, även om sjöng med i ”Youth gone wild” och imponerades av Bachs energi. Han måste ha tappat några kilon under kvällen? Rösten var inte riktigt på topp, dock ändå hyfsad på sina ställen, men bandet är något av det tråkigaste och mest anonyma jag sett på en scen. Ett ungt och hungrigt Skid Row var bandet verkligen inte.  Att sedan se dessa män, i övre 40-årsåldern, stå och ragga på 20-åriga tjejer efter giget, är något jag gärna raderar från minnet. Bobby Jarzombek (Halford, Riot) iförd fotriktiga skor, drink i näven, dimmig blick och en t-shirt med texten ”Rope a ho” är så långt från kul rock and roll man kan komma. Jag tröstar mig med att han fick stå och lyssna på en polack som på knackig engelska försökte förklara Sabatons storhet för honom.

 

Setlist:

Slave to the grind

Temptation

The threat

Big guns

Piece of me

Harmony

18 and life

American metalhead

Tunnelvision

Taking back tomorrow

In a darkened room

Monkey business

I remember you

All my friends are dead

Youth gone wild

 

 

Av: Niclas Müller-Hansen

Foton: Therés Stephansdotter Björk (Sticky Fingers, Göteborg)