Sonisphere Festival utanför London börjar för mig på lördagen med en inbjudan till Iron Maidens VIP-party. Kvällen blir en i ledighetens tecken. Kameran får stå ut med att vara avstängd. Jag hinner sluta upp med goa vänner från Black Spiders, dra ett skämt om Rush med Sebastian Bach och hälsa på flera bekanta från Gojira, Airbourne, Devin Townsend Project m fl. Andra dagen är helt magisk. Backstageområdet är lokaliserat vid ett av de vackraste slott jag sett och känslan på området är otroligt avslappnad. Visst har Metallica sin egen del av området, med det hindrar inte Kirk Hammett från att spatsera runt och hälsa på folk. Alla andra band delar samma område och det känns snarare mer som ett sommarläger än något annat. Det går till och med att tatuera sig gratis, tyvärr det enda jag ångrar att jag inte hinner göra.
Jag träffar Devin Townsend som jag jobbat med ett flertal gånger. Jag ber om ursäkt för att jag inte hann med giget denna gång. Han svarar att jag inte missade något för att huvudet hans är så inne i nästa skiva att han önskar att han varit mer närvarande. Det finns alltid ett lugn runt denne mannen som jag älskar. Hans kramar är långa och varma precis som han själv.
Jag går för att fota slottet och börjar prata med en otroligt trevlig man. Han tycker också att slottet är magisk. Denna man säger att han har världens bästa jobb och förklarar hur mycket han älskar det. Efter ett tag förstår jag varför. Många skulle nog trivas med att heta spela bas i Alice in Chains precis som Mike Inez. Med snabba steg och ett glatt leende kommer bandets sångare, William Duvall, ut från slottet. Hans blick vittnar om att turen han just fått där inne nog gett honom samma känsla som den ett barn får i ett jättelik godisaffär.
Gojira är de som öppnar festivalen redan innan lunch. Men det märks knappast att det är så tidigt. Dessa festivalbesökare är uppe med metaltuppen och älskar sina fransoser. Joe är på ett humör lika strålande som solen efter en mycket väl genomförd spelning.
Under Karnivool hade jag tänkt bara njuta, inte fota. Jag misslyckas som vanligt med den tanken. Men som tur är hinner jag med båda. Dock gör sig bandet bäst på en inomhusscen med ljus som matchar deras musik, men gör ändå ett väntat bra jobb på en av Sonispheres utomhusscener.
Det märks att Theraphy? verkligen ser fram emot sin spelning när jag träffar dem några timmar innan scentid. Det märkts även på scenen. De avger en fantastisk energi och glädje. Detsamma gör Truckfighters som alltid får mig att le och sjunga med. Ett annat band som får mig att sjunga med är Alice in Chains. Efter att ha fotat mina tre låtar på ett band helt utan både backdrop och ljus, stället jag mig i FOH och njuter konserten med en drink i solskenet. William klarar det Layne Staley klarade, inte helt olik på rösten men ändå på ett lite eget sätt och full av karisma. Naturligtvis finns det ingen som Staley, men Duvall gör ett fantastiskt jobb som bandets frontfigur. Att höra Would live för första gången i mitt liv ger mig rysningar i hettan.
Airbourne… den energin, den showen. Har ni sett dem vet ni vad jag talar om, om inte rekommenderar jag er att ta chansen nästa gång. Sångaren Joel inte bara springer runt på scenen och får ölburkar att spruta genom att slå dem emot huvudet. Han slänger upp gitarren på ryggen och klättrar längst upp på festivalens största scen. När jag dagen efter kommenterar att han glömmer sina glasögon efter att vi har fotat och jag säger att det jobbiga är att för att hitta glasögonen behöver man ha dem på sig, så svarar han: “Jag ser inte ett skit utan dem, det är därför jag klättrar så högt”.
Så, hur hamnade vi då i det allra heligaste av Houses of Parliament? Det började med en middag i Stockholm. Den brittiske premiärministerns högra hand, Mike, med sin flickvän som också jobbar där var inbjudna att gå på melodifestivalen. Men så snart de kunde rymde de iväg till Bandit Rock Awards istället, som de stora rockfans de är. Vi hade en härlig middag tillsammans med Black Stone Cherry och Vinnie Paul. Mike och hans flickvän bjöd då in alla nästa gång vi var i London. Sagt och gjort. På måndagen är vi alltså inbjudna till parlamentet. Mike möter oss vid dörren och visar och först det även turister får se. På många av de platser vi sedan får se får man egentligen inte fota, men ibland “råkar” Mike titta åt ett annat håll. Vi får se drottningens trappa, hennes rum, det intima lilla kapellet och får även ett besök på taket med en magisk utsikt. Det kliar inte bara i Joels klätterfingrar utan även i mina egna. Efter en lång pubrunda (det finns 19 pubar i huset) och en utsökt middag leds vi in i The Chamber of the House of Commons som nog lugnt kan sägas vara den mest ikoniska politiska platsen i världen. Stolen som ordföranden sitter i var förr i tiden även en toalett då den som ledde mötet inte fick lämna stolen. De drog helt enkelt för gardiner och stampade i golvet. Bakom stolen finns en väska där en MP lade sina frågor till premiärministern, det är den väskan uttrycket “in the bag” kommer ifrån. Det finns även ett gyllene skrin med vackra ornament som innehåller en bibel och andra dokument. På den svär man, får jag höra, och kan inte annat än att lägga handen på den och säga “fucking shit”. Det finns mer humor inom den brittiska politiken än man kan tro. Landet styrs som sagt från ett gigantiskt hus med 19 barer. Alla som har ett gyllene emblem på sig är “door keepers” och en av dessa herrar låter mig känna på vikten av den och säger sedan skämtsamt att jag nu har rört “the crown jewels”. Vi kommer fram till att dessa gyllene smycken förmodligen är världens coolaste backstagepass och jag tror mig se Airbourne snegla på sina laminerade pappersbitar med lite besvikelse.
Mike håller i tävlingar för att främja den lokala musikscenen. Han har tidigare haft gäster som Black Stone Cherry, Slash, Myles Kennedy och många fler. Jag kan inte mycket om politik och det verkar ofantligt krångligt och byråkratiskt. Men jag får ändå en känsla av att det bitvis inte alls är så stor skillnad från rock n roll. Dock är det bevisat att politiker kan festa bra mycket hårdare än rockstjärnor. Över det hela: London levererar!
Av: Therés Stephansdotter Björk
