Sorcerer är nu aktuella med sitt första riktiga album, “In the shadow of the inverted cross”, trots att de bildades i slutet av 80-talet. Då blev det bara två demos, ett fåtal spelningar och sedan sprack bandet. Nu har de återförenats med originalmedlemmarna Anders Engberg (220 Volt) och Johnny Hagel i spetsen. Rocksverige tog sig ett snack med den sistnämnde för att reda ut historien. Bland mycket annat berättar Johnny om giget i Rinkeby 1989, då de spelade med Entombed, som för första gången uppträdde under sitt namn och på ett egendomligt sätt slöts cirkeln på nya albumet:
Jag tror det var 75 personer och banden som var där (skrattar). Han som anordnade det hela hade en närradiostation där ute och det var han som drog ihop de här banden och jag vet inte ens om vi fick betalt. Jag har för mig att Mezzrow headlinade, vilket är ganska kul, för Conny (Welén) som spelade bas i Mezzrow, har varit med och skrivit texter till nya skivan.
Hur var scenen i Stockholm i slutet av 80-talet, när Sorcerer bildades?
Johnny: Det var väl då alla dödsmetallband kom, kan man väl säga, och så fanns Candlemass. Det fanns några thrashband också, som exempelvis Ice Age, men sedan var det nog inte så mycket mer. Idag tror ju alla att den scenen var så stor, men den var ju inte stor då. Det var samma människor på konserterna och det var medlemmar från banden som stod i publiken. Det låter häftigt och så, men de var inte speciellt häftigt då.
Hur bildades bandet från början?
Johnny: Jag och dåvarande trummisen gick i samma klass i gymnasiet och han hade en kompis som spelade gitarr, Peter (Furulid). Det började egentligen hemma hos trummisen, i hans rum. Det var inte så allvarligt från början, men sedan blev det mer och mer allvarligt och vi blev som ett gäng, vi tre. Vi gjorde några låtar och sedan hade jag en kompis, som kände Anders (Engberg). Han sjöng i ett annat band, men vi frågade honom och bad honom sjunga på en inspelning. Vi spelade in och sedan hade Peter en kompis, som var jäkligt bra på att lira solo, så han kom in till studion och la solona på första demon. Vi lyckades få ihop det på något sätt. Det låter kanske bättre idag än vad det var, men vi var väl som alla andra band. Vi fick ut demon och sålde den bl a via Heavy Sound.
Fick demon någon spridning utanför Sverige?
Johnny: Ja, vi gjorde ju ett jäkla ryck. Vi började med att köpa ett dubbelkassetdäck och kopierade demon själva och köpte jättebra kassettband. Alla andr ahade sådana där vita band och svartvita omslag, så vi bestämde oss för att göra färgomslag och det skulle vara bra kvalitet på kassetten, men vi sket ju i om vi skulle tjäna några pengar på det. Vi började kopiera och bandet ägde kassettdäcket. (skrattar) Det låter helt sjukt idag, men det var så. Vi gjorde omslagen och satt och klippte och skickade sedan runt överallt. Vi verkligen dammsög alla möjliga kanaler. I fanzines stod även adresserna till andra fanzines, så vi bara skickade ut till alla. Jag vet inte hur många vi skickade iväg faktiskt?
Skrevs det något om demon i utlandet?
Johnny: Ja, det gjorde det. Vi fick tillbaka tidningar när det skrivits någon recension eller något om bandent. Det spreds ju på det sättet och folk bytte demos med varandra. En demo kanske sedan kopierades i 10 exemplar, men det fattade man ju inte då. Man hade ingen kontroll.
Det ligger ju en viss charm över DIY-grejen, eller hur?
Johnny: Ja, plus att vi fick ju en sådan jävla gemenskap. Bandet var egentligen vi tre och sedan två till när vi spelade in. Vi tre gjorde ju en massa saker. Vi kollade upp saker och hittade olika sätt att kopiera på. Det var en apparat och mer än att bara åka och spela. Jag tror också att om fler band i andra genrer hade gjort samma sak, så hade de kanske kunnat komma lite längre. Vi spelade ju en undergroundmusik och det gjorde black metal-banden också. Det var ingen mening med att skicka iväg demon till skivbolag, för det var för större band på något vis. Jag lärde mig väldigt mycket då i alla fal. Rent företagsmässigt och vilka misstag man kan göra och så.
Var kom namnet Sorcerer ifrån? Googlar man får man mest upp träffar på Miles Davis, men jag antar att det inte var därifrån ni fick det?
Johnny: Nej, vi höll på in i det sista när vi gjorde klart demon och funderade på vad vi skulle heta? Det var svårt. Jag vet faktiskt inte var bandnamnet kom ifrån. Jag tror vi hade tre eller fyra alternativ och sedan blev det väl det namnet för vi tyckte att det kunde passa till den musiken vi spelade. Jag har faktiskt ingen aning om varifrån namnet kom.
Lite intressant att ni spelade in en demo, men ni hade inget namn ännu.
Johnny: (skrattar) Nej, det hade vi inte. Det där beslutet tog vi nog hemma hos någon. Det var ingen mening att ha ett namn, kände vi.
Vilka influenser hade ni på den tiden?
Johnny: Alla gillade första plattan med Candlemass (Epicus Doomicus Metallicus 1986) och även första Metal Church (S/T 1984) gillade vi och lyssnade mycket på, även om det kanske inte hörs. Jag kommer också ihåg att vi lyssnade mycket på första plattan med King Diamond (Fatal portrait 1986), vilket inte heller är tydligt. Det var lite där det började. På den tiden var ju de banden verkligen underground.
Ni spelade med Entombed första gången de spelade under det namnet, vilket skedde 1989 på Folkets Hus i Rinkeby av alla ställen.
Johnny: Ja, jag tror det var 75 personer och banden som var där (skrattar). Han som anordnade det hela hade en närradiostation där ute och det var han som drog ihop de här banden och jag vet inte ens om vi fick betalt. Jag har för mig att Mezzrow headlinade, vilket är ganska kul, för Conny (Welén) som spelade bas i Mezzrow, har varit med och skrivit texter till nya skivan. Fast på den tiden kände vi inte varandra alls. De var det enda bandet som hade släppt en skiva, så de var ju det största bandet då. Kanske inte för de som var där dock, för det var nog Entombed.
Var det här även ert första gig?
Johnny: Vi hade gjort en spelning tidigare då vi spelade med Count Raven på någon ungdomsgård. Då var man nervös. Det fanns ju nästan inga tillfällen att spela. För ett band som inte spelade covers fanns det ingenting.
Visst är ni med på en samlingsplatta från radioprogrammet Rockbox?
Johnny: Han spelade oss på radion. Vi skickade dit demon och sedan fick vi ett telefonsamtal om att han skulle spela oss på Rockbox. Han hade en grej som hette ”Veckans demo”. Senare hörde Pär Fontander av sig och frågade om vi ville vara med på en samlingsskiva med de 10 bästa demosarna och det var ju kul.
Om vi hoppar fram i tiden till festivalen Hammer of Doom 2010. Blev det en nystart för bandet?
Johnny: Ja, det blev det. Det var en kille från festivalen som hörde av sig till mig via facebook och jag hade ingen tanke alls på det här, ”Jaha, hur vet han om oss?” Jag ringde Anders och så pratade vi lite om det. Vi sa inte nej utan mer att vi skulle höras av. Jag hade ju inte haft kontakt med de andra i bandet förutom Anders. Sedan bestämde vi oss för att göra spelningen och det enda vilkoret vi hade var att vi inte ville spela först. Vi ville inte repa och börja om för att sedan spela först inför 100 personer och då fick vi speltid någonstans i mitten och det var jättebra kände vi. Men vi fick inte tag i de andra i bandet utan då fick vi improvisera. Det var Christian (gitarr) som både jag och Anders känner jättebra och sedan fick Christian tag i Ola som spelade med The Haunted och Anders hade någon kompis som kände Robban (trummor). Det var en liten samling människor som skulle repa ihop allt och det var ju bara jag och Anders som hade en anknytning till det gamla. Vi repade tre-fyra gånger och sedan åkte vi ner. Vi hade ingen aning och för det första var det jättemycket folk. Det var i en hangar och det var väl en 1200-1500 personer där. Det roliga var att det första bandet som spelade var Ghost, men vi såg aldrig dem för vi kom ner efter de spelat. Det var fullt med folk hela tiden och det hade vi aldrig trott. Vi kollade på lite folk och sedan gick vi på. Det var lite konstigt för det var ju vår första riktiga spelning och redan i första låten sjöng publiken med i refrängen och så var det inte när de andra banden spelade, varken före eller efter. Det var en konstig känsla, men kul. Vi pratade med folk efterår och då hade vissa kommit från Grekland och en massa olika länder bara för att kolla på oss. Vi blev väldigt förvånade och många tyckte att vi skulle headlina, vilket kändes ännu konstigare. Vi var verkligen helt tagna allihop och fattade ingenting.
Kände ni då att ni skulle bygga vidare på det?
Johnny: Nej. Vi pratade lite löst på kvällen och sedan åkte vi hem på morgonen och pratade nog inte riktigt om det. Någon månad efter det där, så hörde de av sig från Grekland och ville att vi skulle spela på något liknande upplägg och det var nog där som vi bestämde oss. Vi sa att vi skulle försöka göra någonting. Kanske inte en skiva, men några låtar. Det där blev något slags startskott. Att sedan få ihop det till en skiva, det var en helt annan grej. (skrattar)
Hade aldrig den där snubben från Hammer of Doom hört av sig, så hade det troligtvis inte blivit något, eller?
Johnny: Så är det nog. Allt är tillfälligheter. Hela livet är ju så.
Vad var det som gjorde att det aldrig blev en platta från början? Var era demos tänkta att bli en platta?
Johnny: Ja, den andra demon var det. Då gjore vi många låtar och skickade runt demon, men vi fick aldrig något napp. Jag tror inte vi visste hur man gjorde, att man skulle följa upp och så. Jag tror inte vi nådde fram till de rätta människorna, men jag vet inte om det hade räckt ändå? Där var vi dåliga. Vi var jättebra med allt det andra, men inte det. Så här i efterhand tänker man att man kanske skulle gett ut den själv, men man gjorde inte det på den tiden. Det var inga som gav ut egna skivor. Sedan började Anders sjunga med Lion´s Share och jag kände att det fick vara nog.
Och nu ligger ni på Metal Blade. En klassisk label.
Johnny: Ja, det var också vansinningt. Jag tror att folk hade förstått att vi skulle spela in en skiva, så vi hade tre erbjudanden innan de hört någonting. Vi gjorde klart skivan och sedan skickade vi runt den till de självklara bolagen och sedan tror jag att vi hade åtta eller nio erbjudanden att välja på och det blev Metal Blade på grund av historien och Brian Slagel.
Och självaste Jens Bogren har mastrat plattan?
Johnny: Det var vår trummis Robert som sa att han kände en snubbe som kunde mastra. Han sa inte vad han hette eller någonting, men sedan helt plöstligt kröp det fram att det var Jens. Vi sa; ”varför har du inte sagt det tidigare? Honom tar vi.” och han sa bara; ”jag trodde inte det spelade någon roll.” (skrattar) Det var inget mer att fundera på då. Jag har aldrig träffat honom, men han gjorde ett bra jobb. Han har ju gjort mängder med bra skivor.
Vad är planerna?
Johnny: Vi har sagt att vi siktar på spelningar nästa sommar och i slutet av den här sommaren och i höst och sedan måste skivan sätta sig också. Det tar ju lite tid. Men vi har redan nu sagt att vi ska göra en skiva till. Vi ser på det hela lite mer långsiktigt nu.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Hasse Lindén