Med ett nytt publikrekord för en festival (51863), kan vi nog vara säkra på att denna tillställning återkommer nästa år. Något annat vore otänkbart. Regnet, som kanske kunnat skrämma bort publiken, hade uppenbarligen ingen sådan effekt alls och faktum är att det avtog helt framåt eftermiddagen. Lervällingskaoset från Sonisphere för några år sedan, upprepade sig alltså inte.
Överlag var det en trevlig tillställning. Två stora rejäla scener med plastmattor utlagda framför, vilket gjorde att mina gummistövlar nästan kändes onödiga, var ett fungerande grepp, men frågan är om de inte skulle kunna utöka med en mindre scen till nästa år? Dessutom var området så stort att det säkert även kan utökas med fler matställen, fler toaletter och fler öltält. Vad jag dock inte riktigt förstod, var hela grejem med att ladda sitt armband med kontanter för att sedan kunna köpa mat och dricka? Kanske var detta bara inne på det så kallade VIP-området och ett i-landsproblem överlag, men jag förstod inte riktigt grejen med det?
Hur var det med musiken då? Jo, de flesta banden bjöd på fin underhållning och det borde ha funnits något för alla där, även om Metallica givetvis var det stora dragplåstret. Frågan är vilket stort band de ska locka med nästa år, för att kunna säkerställa en lika stor publik? Det finns ju faktiskt inte så mycket att välja på. Iron Maiden skulle funka, men sen då? Alla band som spelade i år, hade platsat på Metaltown, förutom Metallica, som troligtvis är för stora för Göteborg. Men problemet kvarstår att STHLM Fields måste ha ett stort huvudband som drar folk. Årets lineup var fantastisk, men anledningen till publikframgången stavas naturligtvis Metallica och inget annat.
Problemet när man gör intervjuer på en festival, är att du missar en del av framträdena. Lilla Spiders såg och hörde jag några enstaka låtar med och det lät väldigt bra. Nytt album kommer till hösten och bandet är absolut värt att hålla ögonen på.
Fransoserna i Gojira med übertrevlige Joe Duplantier som galjonsfigur, bjuder som vanligt på en riff-fest som få slår. De har lyckats hitta en egen liten hörna inom metal och går hela tiden från klarhet till klarhet. Självfallet är det inte lika kul att se dem i gråregnigt dagsljus, men energin de blåser ut över publiken räcker långt. Stark inledning med ”Explosia” från senaste albumet ”L´Enfant sauvage” och basisten verkar ha tryckt i sig piggpiller, för han studsar och hoppar som om det inte fanns en morgondag. När de mot slutet drar igång ”Oroborus” med sitt gungande riff, inser jag för femtioelfte gången vilket fantastiskt bra band jag ännu en gång bevittnat live. Jag hoppas innerligt att kommande album får bandet att klättra ännu några snäpp på metalstegen.
Nästa band att äntra scenen är Atlantagänget Mastodon. Personliga favoriter sedan länge och de tillhör den där skaran av få band, som verkligen är intressanta idag. Kommande skivan ”Once more ´round the sun” är fenomenal och från den bjuds det på ”High road” och ”Chimes at midnight” där den förstnämnda verkligen sitter där den ska. Brent Hinds börjar se lite sliten ut och deras val att genomföra turnén nyktert, är nog inte helt fel tänkt. Låtar som inledande ”Black tongue”, fenomenala ”Oblivion” och avslutande ”The sparrow” visar åter vilken hejdundrande låtkatalog de sitter på. Dock kan jag tycka, som en del andra, att bandet inte helt kommer till sin rätt i dagsljus. Mastodon är ett band som egentligen ska upplevas på en något mindre scen, i mörker och med en snygg ljusshow. Under de förhållandena är de oslagbara. Men givetvis var de bra även här, tro inget annat.
Cult of Luna missar jag och Ghost ser jag bara enstaka låtar av. Jag gillar Ghost, även om senaste given inte riktigt fått samma speltid på stereon. Dock tycker jag att ljudbilden mer och mer blir steril. Det låter nästan lite för snyggt på sina ställen. Tyvärr är Ghost ett band som helt klart ska upplevas i mörkare rum och inte på en regning och stor festivalscen. Hela grejen med bandet går lite förlorad och allt det som är så effektfullt med deras utstyrslar blir lite halvjummet en dag som denna. Frågan är hur länge konceptet Ghost håller? De har dragit sig mer och mer åt det lite könlösa hållet i musiken och framstår att vara mer intressanta som fotoobjekt, än musiker.
Glenn Danzig är den lille och numera ganska runda Evil Elvis. Att se honom göra diverse uppvärmningsövningar precis innan han ska upp på scen, tar bort lite av den där ständiga ondskan som följer honom. Men Danzig är Danzig och han har genom åren lyckats snickra ihop flertalet guldkorn, av vilka han luftar några stycken under kvällen. Öppningen med ”Skin carver” är dock kanske inte den mest lyckade och det beror mest på den fullkomligt öronbedövande basen som mullrar ut över Gärdet. Åtminstone lät det överjävligt där jag stod. Och att Glenn numera är lite rund om kaggen, kritvit och har en begynnande flint, tar lite udden av framträdandet. Men man kan inte förneka storheten i låtar som ”Her black wings”, ”How the gods kill”, ”Dirty black summer”, ”Twist of Cain” och ”Mother”, där den sistnämnde som alltid, fungerar bäst.
Vad finns det att säga om Slayer? Tja, Gary Holt bör nämnas. Den mannen har sparkat liv i det gamla liket och hyllas överlag av alla. Dessutom ser han överjävligt cool ut på scen och bara det räcker långt ibland. Slayer verkar ha fått en rejäl vitamininjektion via Holt de senaste åren och även om påminnelsen om the late, great Hanneman hela tiden finns där, så gör Holt att bandet faktiskt fortfarande låter intressant och relativt piggt. Tom Araya verkar nöjd med spelningen och publiken och bjuder till och med på lite skratt. Även Lombardo är saknad av många och hela debaklet kring hans avsked ger en sur eftersmak, men Slayer fungerar även utan honom. De öppnar med ”World painted blood”, slänger in ”Necrophiliac” som tredje låt, bjuder upp till stenhårt headbangande i ”Disciple” och avslutar med fenomenala rifforgien ”South of heaven” och ”Angel of death”. Personligen tror jag att Araya och hans mannar har en hel del kvar att ge.
Recension av Metallica med helt album finner ni här.
Text: Niclas Müller-Hansen
Bilder: Therés Stephansdotter, Stephansdotter Photography & Michaela Barkensjö, Sinners Art.
