SWEDEN ROCK FESTIVAL 2017 del 2

Sweden Rock Festival 2017 fredag

Ännu en dag i solens tecken.

Frågan är om inte KIX stod för festivalens bästa gig under fredagen. Jag har aldrig sett detta gäng från Maryland, vilket givetvis mest beror på att de aldrig spelat i Sverige tidigare. De drar ändå en hyfsat stor publik framför Rock Stage, men det är väl tveksamt om de skulle kunna spela på ett större ställe än typ Klubben i Stockholm, om de nu skulle få för sig att återvända. Men vem vet? Hur som haver är Steve Whiteman en glad och ytterst sprallig frontman som dessutom inte ser ut att väga mer än 40 kg. Det hoppas och studsas och han bär ett ständigt leende. När de några låtar in bränner av ”Midnite dynamite” och ”Cold shower” på ett bräde, blir undertecknad mer än nöjd. Albumet ”Midnite dynamite” håller jag som bandets främsta och ett av de där lite bortglömda verken från tiden pågar skulle se ut som töser och dekadens var lag. Att Whitemans röst överlag också håller bra form, är ytterligare ett plus. Även nytt material som ”Wheels in motion” och ”Love me with your top down” fungerar utmärkt, vilket snubben bakom mig verkar hålla med om då han skrålar med i varenda låt bandet framför.

Efter KIX blev det The Dead Daisies, ett hobbyprojekt med gott om pengar som kan det där med rock and roll. Inget nytt under solen, men det går inte att stå emot finfina alster som öppningen med ”Long way to go” och ”Mexico”, där jag håller den senare som ett av bandets främsta.Att de sedan lyckas klämma in hela fem covers under sitt set är kanske mindre roligt. Inget fel på ”Fortunate son” eller ”Join together”, men nog hade det varit roligare med mer av det egna materialet. Corabi och gänget kan ju onekligen det där med att snickra ihop låtar som svänger.

Clutch var i fin form och Little Steven gungade som få, men där Clutch hade gott om folk framför scen, var det desto färre individer som dansade till Little Steven vid festival Stage. Synd då han har ett förbannat tight band med tre fenomenala körsångerskor.

Näst på tur var Sunset Strip-kungarna Ratt och vildhjärnan Al Jourgensens Ministry. Båda bjöd på stabil underhållning. Ratt består ju numera av tre originalare i Pearcy, Croucier och Demartini och Carlos Cavazo och Jimmy Degrasso fyller ut bra. Visst är Pearcys röst något sliten, men han ger ändå allt och hur jäkla magiskt är det inte att få höra ”Back for more”, ”Dangerous but worth the risk” och ”Body talk”. Pearcy verkade också märkbart glad över att en sådan stor publik slöt upp. Kan vi få se dem igen på en egen liten turné? Man kan ju hoppas.

Ministry spottade och fräste om vartannat och bjöd på infernalisk tyngd och dystopi. Inledningen med ”Psalm 69” gick inte av för hackor. För övrigt bör tilläggas att just albumet med samma titel är ett av 90-talets främsta. Al läste låttexterna ur en tjock pärm, drack öl, spottade ut öl och rumlade omkring på scen med ansiktet fullt av metall. Det kan knappast bli hårdare. Nytt material luftades också i form av ”Antifa” och en sak är säker, Ministry verkar inte på något sätt vilja dra ner på argsintheten eller tyngden.

Scorpions då? Nja, jag vet inte riktigt. Ska man jämföra med Aerosmith så snackar vi gigantisk kvalitetsskillnad. Där jänkarna visade kraft, visade tyskarna mest ingenting.Öppningslåten ”Going out with a bang kändes lite tunn, men de hämtade senare upp sig lite med klassikerna ”Bad boys running wild” och eminenta ”The zoo”. Efter det tappade jag intresset då det bjöds på ett 70-talsmedley och en übertråkig hyllning till Motörhead i form av ”Overkill”. Meines röst var väldigt låg under stora delar av giget och ibland fick man verkligen anstränga sig för att uppfatta sången. Mot slutet hämtade de dock upp sig lite med ”Blackout”, ”Big city nights” och kalaspärlan ”Coming home”, men i inledningen av avslutande ”Rock you like a hurricane” lät det bedrövligt. För någon sekund trodde jag faktiskt att det skulle sluta spela och börja om, men alla rättade in sig i ledet och fortsatte.

Nej, Scorpions 2017 var inte någon upphetsande upplevelse. Kanske blir det bättre när de återvänder till oss i höst?

Text: Niclas Müller-Hansen

 Foto: Björn Olsson