Sweden Rock Festival 2018 – Dag 2

Vixen blir först ut på fredagen. Jag var inget fan när det begav sig på det glada 80-talet, men visst har de en låt eller två som gör en lite glad. Dock är jag helt oförstående till att spela en cover på Deep Purples “Perfect strangers”, även om den vävs in i en annan låt.

Jag lyckas se slutet på det danska dynamitpaketet Pretty Maids och de går verkligen hem i Blekinge. Framförallt måste jag säga att avslutande “Love games” är en riktigt rökare av stenhård kaliber. Kul.

Dark Funeral ger järnet på 4Sound Stage, men min enda tanke är att det måste vara fruktansvärt svettigt i allt det där lädret i stekande sol samtidigt som det eldas oavbrutet på scen. Kul att se, men visst hade det blivit betydligt mer effektfullt att se dem runt midnatt. Då hade bandet verkligen kommit till sin rätt.

The Darkness spelar samtidigt som Dark Funeral och jag ser inledande “Solid gold” från senaste given och sedan ett par låtar på slutet. En gång i tiden erövrade de världen med “Permission to land” (2003). Numera not so much, även om just “Solid gold” är en kul liten sak med raderna “We´re never gonna stop shitting out solid gold”.

Stone Sour verkar också gå hem hos publiken och har en rejäl ansamling folk framförscenen. Senaste alstret “Hydrograd” (2017) bjuder på en del bra spår och Corey taylor har en riktigt bra röst, som funkar både i det lågmälda och det mer aggressiva. Snygg show och ett tight band.

Ozzy Osbourne överraskar i inledningen med “Bark at the moon” då rösten inte alls låter så illa. Det håller i sig i några låtar, men ju längre in i setet de kommer, desto mer ansträngt låter det. Kul med låtar som “I don´t know” och “No more tears” och Zakk Wylde riffar som om han aldrig riffat förr, dessutom i kilt. Starkt. Några större överraskningar bjuds det inte på, även om snacket innan turnén gjort det gällande och det är lite synd. Om det här verkligen blir hans sista turné återstår att se. Det har sagts förr och av många band och även av Ozzy själv tidigare och sedan har en helomvändning gjorts.

Bäst alla kategorier denna festival är Meshuggah som går på efter Ozzy. Det är lite kyligt i luften, men intensiteten och aggressiviteten i deras musik gör att man värms upp omgående. Från inledande “Clockworks” via “Violent sleep of reason”, majestästiska “Bleed” och avslutande “Demiurge”. En fantastisk ljusshow som vanligt och man blir snudd på hypnotiserad från och till. Utan tvekan ett av Sveriges absolut mest intressanta band, både på skiva och live.

Niclas Müller-Hansen