Den livsfarliga black metal-kulturen som med sin helvetiska klinga är djupt förankrad i underground och dess kredibilitet känns plötsligt ganska rumsren. Bandet kliver ut på scenen och börjar med att tända på diverse föremål som ska brinna spelningen ut och ge oss en känsla av att vi är på audiens någonstans i helvetet. Och den känslan förmedlas väl. Trots att ljudet är skit och gitarrslingor som ska lyfta låtar istället drunknar i trummor och bas så är Watain ett jävligt tajt liveband och det märks att de turnerat flitigt på senaste.
Att ljudet är skit och att man helst ser Watain på en utomhusscen där pyrotekniken och bomberna kan hagla fritt är inte bandets fel. Inte heller är det deras fel när brandlarmet löser ut mitt i Total Funeral och bandet tvingas av scenen för en kort stund. Men även detta löser de bra och trots att vi befinner oss inomhus så gör de allt i sin makt för att hålla känslan och den levande elden på max!
Watain har en hel del rock n roll i sin musik och det känns att blandningen av detta tillsammans med mellansnack och det mer rumsrena utförandet gör det hela ganska kommersiellt. Bandet öser på som besatta och säga vad man vill om den ibland svårsmälta black metal-musiken, men tråkiga på scen, det är de absolut inte! Watain är ett grymt liveband och jag uppmanar alla att uppleva dem minst en gång. Men lite besviken är jag allt. För detta är ett band jag vill vara livrädd för och den känslan fick jag inte. Istället kunde jag absolut tänka mig ta en bärs med bandet efter giget. En liten del av mig hade nästan hoppats på att de skulle avrätta en kossa med hagelgevär. Och då äter jag själv inte ens kött. Jag förstår att den nivån på framträdande är smått ouppnåelig. Men lite mer hat ville jag nog känt.
Watain, Pustervik. 20/2-15
8/10
Bäst: Legions Of The Black Light
Sämst: Pusterviks ljud
Text: Coffe Blood
Bilder: Erik larsson & Therés Stephansdotter Björk