Kanske sticker jag ute lite här, men kvällens stora vinnare var inte de äldre, utan de yngre. Vintage Trouble från LA, med importerad svensk gitarrist, har mer och mer börjat göra sig ett namn. Av de 53ooo människor som var på plats i Friends Arena, är det nog både en och två, som kollar upp bandet.
Sångaren Ty Taylor ser ut som en ung James Brown och att de hela tiden filmades i svartvitt var en enkel, men snygg effekt. När man då och då tittade på skärmarna kändes det som att man satt och tittade på en gammal tv-inspelning från 60-talet. Det är fullt ställ från början till slut och speltiden på 40 minuter blåser förbi på sekunder. Det är fullkomligt omöjligt att värja sig mot låtar som “Run outta you”, “Run like the river” och den sagolika “Angel City, California”.
Vintage Trouble har med sin soulfyllda rock and roll blåst nytt liv i hela rock and roll-scenen och ärligt talat var det länge sedan jag såg ett så bra förband. Om Vintage Trouble inte blir stora, är något verkligen fel med världen vi lever i.
Kvällens huvudnummer då? Jo, men det är ju ändå AC/DC vi snackar om. Riffens okrönta kungar, som gjort mer för glädjefylld rock and roll än kanske något annat band. Man blir aldrig besviken, även om kvällens konsert kanske inte hela tiden var på topp.
Undertecknad står långt bak på golvet, proppar i öronen för första gången på länge, och ja, det låter inte alls tokigt i betongladan. Bandet bjuder på en stilren och snygg scen med ett överlag väldigt bra ljus, som för tankarna till turnéerna för “Back in black” och “For those about to rock”.
Under hela kvällen är det den lille, store mannen som driver bandet framåt. Jag undrar verkligen hur mycket Angus svettades under kvällens gång? Åtskilliga liter och samtidigt ser han ut att vara i oförskämt bra for för sin ålder. Där finns inte ett gram fett på kroppen och egentligen är det bara hårfästet som tagit stryk under åren. Innan konserten tittade jag på delar av giget från Detroit 1983 och jag måste säga att han rörde sig lika galet mycket nu som då. Hur orkar karln?
“Rock or bust” öppnar och även om den är långt ifrån klassikernas bett, fungerar den bra. Dock är det utan tvekan den, “Play ball” och “Baptism by fire” som inte riktigt når upp till toppen. Det är helt ok låtar, men hamnar långt efter klassikerna.
Under konsertens gång kämpar Brian ofta med sången. På sina ställen ser det nästan ut som att han ska ta i för mycket och få en hjärnblödning. Han har väl aldrig klassats som en bra sångare, men raspet i rösten har gett musiken det där lilla extra. Nu låter det däremot lite halvdant här och var, som i exempelvis temperaturhöjaren “TNT”.
Jag älskar AC/DC och har gjort det sedan Brian gick med i bandet. Deras musik funkar på vilken fest som helst, om det så är ett husvagnsparty på lokala campingen eller en stilfull middag i de fina salongerna. Alla gillar AC/DC och de flesta börjar hytta med näven när de hör klassiker som “Highway to hell” eller “You shook me all night long”. Likadant den här kvällen.
Bandet är en väloljad maskin och det mesta sitter där det ska. Stevie Young och Chris Slade gör båda ett utmärkt jobb. Det är stabilt på alla sätt och vis och skulle man blunda hade det varit svårt att höra att två av grundpelarna saknas. Framförallt Stevie sköter sig briljant och nästan rör sig som Malcolm också. Keep it in the family, som man säger.
Bäst under kvällen är bl a “Have a drink on me”, som dock faller lite platta i publiken, “Hells bells” är snygg och den superba “Sin city” från 1978 är något av det bästa bandet gjort. AC/DC 2015 är bra, väldigt bra, men inte riktigt på den absoluta toppen och kanske beror det lite på förlorade medlemmar och Brians röst? Men å andra sidan, publiken får precis vad den vill, kött och potatis utan en massa trams. Det är pang på hela tiden, inget mellansnack, utan istället serverar de upp portion efter portion av odödliga riff och det räcker lång det med.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk