[vc_row][vc_column][vc_column_text]Gojira. Jag såg dem första gången på Getaway Rock Festival 2013, när mörkret lagt sig, och blev hänförd. Ni vet när man känner att hjärtat ska slitas ur kroppen, det svartnar framför ögonen, benen viks under kroppen och det är svårt att andas. När det är så bra att inte ens känslorna vet hur de ska uttrycka sig. När man måste ta till superlativ och kraftuttryck för att ens i närheten kunna beskriva hur fantastiskt jävla förbannat otroligt det var. Så hänförd blev jag.
Förra året såg jag dem på Sthlm Fields och kärleken var bestående. Gojira klär i mörker, men även där – mitt på blanka på dagen (regntunga moln i all ära men ja…) och på en gigantisk scen sopade de banan. Behöver jag säga att förväntningarna inför gårdagskvällens show på Tyrol var skyhöga? Gojira som huvudakt på ett av Stockholms bästa konsertställen. Att det var kvällen före midsommar, innan löning och spöregn var faktorer som dessvärre talade emot att publiken skulle komma, liksom konkurrensen från pågående Copenhell och Hellfest. Men Gojira lockar och Tyrol fylls och någonstans hör jag ordet slutsålt.
Förbandet, det stockholmsbaserade Grieved, gör ett fint jobb med att värma upp publiken. ”Ocean Planet” från ”From Mars to Sirius” (2005) inleder kvällen och publikhavet är med på noterna. Mosh pits kommer tidigt i setet.
Kvällens publik är faktiskt helt fantastisk och de som står stilla är få. När de rytmiska takterna till ”The Art of Dying” (från The Way of All Flesh, år 2008) ljuder i högtalarna är publiken vild. De är i gott sällskap av den snortighta kvartetten på scenen som röjer intensivt och njutningsfyllt från start till slut och jag kan inte låta bli att tänka på vilken nackmuskulatur de måste ha utvecklat under deras snart 20 år som band. Helvete. Svetten yr. Joe Duplantier fräser fram orden med kraftfull stämma, basisten Jean-Michel Labadie och gitarristen Christi an Andreu spelar som om det gällde livet och Mario Duplantier är ett övernaturligt monster bakom trummorna. (Innan ”Flying Whales” tycker han att det minsann är dags för circle pits och låter sin trumtekniker ta över rodret medan han går fram och growlar circle pit uppmanande i Joes mikrofon.) Setet bjuder på en blandad kompott av deras utgivna alster, allt från den femton år gamla ”Wisdom Comes” till ”L’enfant Sauvage” från senaste skivan (2012) med samma namn. Vi bjuds på fantastiska låtar och ”Backbone” och ”Toxic Garbage Land”. Men jag saknar många låtar som “Gift of Guilt”, “Born in Winter” och ja… det delikata problemet är helt enkelt att de cirka 90 minuterna känns för kort. Jag vill inte att det ska ta slut. Kan inte få nog av dessa franska musiker som hittat sitt eget sound i dödsmetallens landskap.
Gojira gör mig girig. Och lyrisk. Men framför allt girig. Jag vill ha mer.
Text och foton: Michaela Barkensjö, Sinners Art[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row type=”standard_section” bg_repeat=”stretch” parallax_bg=”” stellar_class=”default” section_arrow=”” video_bg=”” enable_video_color_overlay=”” text_color=”dark” text_align=”left” top_padding=”40″][vc_column animation=”none” bg_color=”” bg_image=”” column_padding=”no-padding” column_custompadding=”0px 0px 0px 0px” column_center=”” text_color=”dark” custom_text_color=”” text_align=”left” width=”1/1″][minti_imageslider ids=”19747,19748,19749,19750,19751,19752,19753,19754,19755,19756,19757″][/vc_column][/vc_row]