Hardcore Superstar är tillbaka med ett nytt album, “HCSS”, och har nyligen avverkat en kortare turné i Sverige, samt varit över och spelat i England. Rocksverige fick möjligheten att sitta ned med Jocke Berg några timmar innan giget på Klubben i Stockholm. Det blev ett samtal om lite allt möjligt, som den stulna vinylsamlingen, att bli igenkänd på konstiga ställen, att bli äldre och givetvis nya plattan, som Jocke tror kommer att dela fansen:
När vi hade mixat klart den med Joe Baressi i Pasadena och fick den färdiga versionen, då sa vi: ”Den här kommer folk att snacka om.” och det har varit så, exempelvis på facebook. Folk har skrivit: ”Men vad i helvete är det här? Det var ju bra som det var.” Men jag anser ju själv, utan att skryta, att vi är så pass duktiga musiker och låtskrivare, att vi inte vill göra samma platta hela tiden. Det är jag som sjunger fortfarande och jag har samma jobbiga röst som jag alltid haft.
Martin (bas) fick ju er gamla demo av en kille i England, vilket ledde till att ni använde en del gamla låtar till nya albumet. Om nu fansen inte uppskattar nya albumet ”HCSS”, kan de då skylla på den där engelsmannen?
Jocke: (skrattar) Ja, de kan sätta ett pris på huvudet på honom. Antingen skyller man på honom eller så skyller man på oss för att vi var så jävla dumma och tog åt oss detta. Martin hade kontakt med honom och jag tror han fick den i våras förra året. Vi spelade ganska mycket då, men vi hade väl lite idéer, men inget färdigt. Vi var så förvånade över att den fortfarande hade så mycket hull. Vi jobbade om dem lite och arrangerade om vissa partier. Det var ”Glue”, ”Growing old” och ”Fly” och efter det rann det bara på. Det var som att de låtarna blev startgropen för resten av plattan.
Vad var det som gjorde att de låtarna inte användes då det begav sig första vändan?
Jocke: Det var ju en demo som vi bara spelade in och sedan var det inget mer med det. De släpptes aldrig och sedan fortsatte vi bara att skriva nya låtar för vi kände att vi var färdiga med dem. Det var bara en tillfällighet att de fanns kvar.
Det är lite som Van Halen. De använde ju sig av gamla demos, som arbetades om till skivan ”A different kind of truth” (2012).
Jocke: Just det. Gillar du Van Halen?
Ja, absolut.
Jocke: Jag älskar dem och 2007 var jag i Charlotte (27 september) och Greensboro (29 september) i North Carolina. Jag ryser bara jag tänker på det. Det var så fruktansvärt bra. Det var jag och Adde (trummis) och fyra killar till. Det här får du inte säga till min fru, men det var den bästa semester jag haft. (skrattar) Vi drack öl hela dagarna och alla hade trevligt och skoj. En cool grej som hände i Greensboro var att när jag satt uppe på läktaren och väntade på att det skulle börja, då är det en snubbe som petar mig på benet och frågar: ”Excuse me, are you the singer in Hardcore Superstar?” Vi hade inte släppt något nytt då, så det kändes bara: ”Fan vad coolt!” Jag menar, det var ju ändå i Greensboro, North Carolina.
Det här är ju egentligen det andra självbetitlade albumet. Turnén har ni döpt till ”When we touch the sky tour” efter en låt på albumet . Varför blev då inte det själva albumtiteln?
Jocke: Ja, det är ju fem år mellan dem, så problemet är vad det blir efter nästa fem år? (skrattar) Vi hade den titeln som förslag, men sedan valde vi omslaget vi har och det är lite skateboardfeeling över det och då kände vi att ”Touch the sky” hade varit lite för djupt för det omslaget. Det var därför det blev så.
Med titlar som ”Growing old”, ”The cemetery” och ”Party ´til I´m gone”, känns det lite som ett ålderdomstema?
Jocke: (skrattar) Nja, exemeplvis ”The cemetery” handlar ju om att kämpa sig upp. Jag minns när ett skivbolag sa till oss: ”Kan ni inte försöka låta lite mer som The Hives?” och vi kände bara: ”What the fuck?” Trångsynta människor där man känner: ”Gå härifrån så jag kan andas för fan!” ”Cemetery” är en bra synonym för det handlar ju om det där med att inte kunna andas, att bara vilja upp. Alla våra texter har alltid varit lite svarta och så är det med alla låtar på plattan. Den låt som har mest djup i sig och är mest seriös är nog ”Fly”. ”Growing old”, som då är en gammal låt, handlar om att det inte är så jävla enkelt att växa upp. Man är 19 bast och du har en massa krav på dig med att skaffa en utbildning, skaffa familj och hund och Volvo. Man måste passa in.
Är det något du nojjat över?
Jocke: Oh ja! Jag har ju tre barn och det har förändrats efter tid och jag tror man mognar på ett annat sätt när man har barn, jämfört med någon som inte har barn. Tidsperspektivet blir väldigt viktigt och man ska hinna med. Barnen ska lägga sig, de ska ha mat och alla sådana grejer. På så sätt är jag jävligt glad över att jag är vuxen. Jag pratade med en annan kille förut och just det här med supandet som höll på tidigare. När man var 25 kunde man vara dyngrak varenda kväll och sedan gå upp nästa dag och utbrista: ”Ja, då var det en ny dag!” Nu tar det ju ett par dagar. Jag brukade ju vara som ett jävla asplöv och kunde inte sitta still. Jag sa till Adde: ”Det är ju sjukt för nu är man så lugn under dagen innan gig.” Man går in i ett viloläge, precis som en dator, för att kunna explodera senare. Det är en sådan grej som blivit bättre och som jag lärt mig under åren.
Ju äldre man blir, desto mindre oroar sig man över vad andra människor tycker och tänker.
Jocke: Jo, visst är det så. Den här plattan vet vi ju att den är mer ”diverse”. När vi hade mixat klart den med Joe Baressi i Pasadena och fick den färdiga versionen, då sa vi: ”Den här kommer folk att snacka om.” och det har varit så, exempelvis på facebook. Folk har skrivit: ”Men vad i helvete är det här? Det var ju bra som det var.” Men jag anser ju själv, utan att skryta, att vi är så pass duktiga musiker och låtskrivare, att vi inte vill göra samma platta hela tiden. Det är jag som sjunger fortfarande och jag har samma jobbiga röst som jag alltid haft. Det är ju kanske lite av den röda tråden på plattorna, men riffen på den här är lite mer grungeorienterat, eller vad man ska kalla det?
Efter alla dessa år, finns det ändå en viss nervositet inför varje skivsläpp?
Jocke: Ja, det är klart och kanske ännu mer nu egenrligen, när man vet att det här kommer folk antingen älska eller hata. Det finns liksom ingen gråzon, det är antingen svart eller vitt. Det är ju klart att när man släpper en platta, så vill man att alla ska älska den, för vi älskar den. Så var det ju med den svarta plattan vi släppte 2005, då älskade alla den och den kallades ett svenskt mästerverk och det var nästan så att man själv sa: ”Lugn och fin nu.” Så är det inte med den här plattan, även om vi tycker att den är fantastisk. Vi märker ju det på sociala nätverk, att folk reagerar starkt, men folk pratar ju om den, så det är ju bra.
Ni snackade om att spela hela plattan live på den här svängen?
Jocke: Ja, vi repade så, men bestämde oss för att inte göra det. Den sjätte eller sjunde dagen vi repade, så kände vi: ”Nej, det är nog ingen bra grej att göra.” Vi har blandat in fyra låtar från plattan nu. Sedan till hösten funderar vi på att plocka fram lite gamla ess, som vi inte spelat på länge. Lite för att göra det mer intressant för oss själva också.
Om vi tänker bort den nya plattan, vilken ser du som som er bästa?
Jocke: jag får nog säga två plattor då. Den svarta plattan 2005 och ”Dreamin´in a casket” (2007). Det är mina favoriter, på olika sätt. I samband med ”Dreamin´in a casket” gick jag genom en jobbig priod i mitt liv med seperation och grejer, så det var en jävligt bra terapi för mig och den håller jag kanske lite högre än den svarta plattan.
Vilken är du minst nöjd med då?
Jocke: ”(Thank you) for letting us be ourselves” (2001). Jag hatar den jävla plattan. Det var någon jävla Motown-grej. Jag satt i ett rum med en DAT-spelare och försökte göra melodier och texter och de andra stod och repade i ett annat rum. Jag kan inte lyssna på den, men nu snackas det om att vi ska köra en låt från den, så jag får väl ta valium innan vi spelar. (skrattar)
Giget ni spelade på Whisky A Go Go, var det första gången ni var där?
Jocke: Ja och det var jäkligt coolt. Ägaren kom ju fram och sa: ”Fan, ni kommer från Sverige och säljer ut det här stället!” Det hade ju inte varit utsålt på ett och ett halvt år. Fear factory spelade två dagar innan och då var det bara 250 personer i publiken och stället tar 600. Det var ju bombfullt när vi spelade och en lång kö med folk som inte kom in. De sjöng med i varenda jävla låt. Efteråt hade vi meet & greet och det brukar vara högst fyra personer, men nu var det 60 stycken och folk stod i kö. De ska ju tyvärr riva det nu. Han som äger Whisky äger också Rainbow och det ska rivas och bli Starbucks.
Hur ser du på Hardcore Superstar om 10 år? Ser man så långt fram?
Jocke: Vår karriär har ju inte gått rakt upp utan mer sakta uppåt och det tror jag är bra i längden. Visst, det kunde ju gått lite fortare, men… (skrattar) Jag tror att om vi bara sköter våra kort rätt, så kommer det gå bra.
Är det lika kul idag, som det var när ni började?
Jocke: Ja, det är faktiskt det. Det är till och med roligare idag. Man får gå ut på scen och se alla dessa glada människor, som tycker att man gör någonting bra.
Det måste vara en härlig egoboost?
Jocke: Javisst, men jag har märkt att det är inte många som klarar av det här med att skilja på rollerna. När jag går upp på scen, då är jag Jocke Berg och kapten och försöker domdera i en timme eller en och en halv, men sedan när man går av, då måste man släppa manteln och hänga av sig den. Många klarar inte det. De går ju runt och är rockstjärnor 24/7. En man tror är på det sättet, men som inte är det, är Nikki Sixx. Han är inte alls så, utan jättetrevlig och lugn och sansad. Men det finns många som inte klarar det. The list goes on and on, så att säga. Även i Sverige och det handlar inte om sprit, knark och droger, utan om sättet att vara. ”Här kommer jag!”
Har ni drömmar och mål kvar?
Jocke: Vi är så gamla nu att det går ju inte att sätta sig i en van i USA och åka runt, men däremot att få erbjudande om att åka runt som förband till ett stort band. Det hade varit en kul grej att göra och det har vi pratat om mycket, men då måste det vara rätt. Jag menar, vi klarar ju oss med Asien och Europa, så det är inte att vi känner att vi måste erövra USA, men samtidigt fick man ju mersmak när vi var där nu.
Hur tycker du att branschen förändrats sedan er första platta kom ut?
Jocke: Det som är negativt är ju skivförsäljningen. Det är ju fruktansvärt. Vi sålde guld med ”Bad sneaker and a Pina Colada” (1999), 40000 ex. Idag är guld 10000 ex och det är ju svårt att bara nå upp till det. Vi säljer kanske 8000 ex, vilket är helt ok. Man får turnera istället, för att tjäna pengar. Jag tror den fysiska skivan står för 10% och resten är iTunes och så vidare. När vi växte upp var vinyl det bästa man hade. Jag minns hur man gick in i pojkrummet med vinylen och satte på pickupen. Jag hade ju 2000 vinyler som blev stulna. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. De stod i en källare och en dag var de borta. Allihop. Jag var helt förstörd och blir helt förstörd bara jag tänker på det. Jag hade 60 Maiden-plattor i olika pressningar och Rainbow och Deep Purple. Det var fan inte roligt. Jag har kanske 1000 cd-skivor hemma, men de ligger i garaget. Det är ju hemskt.
Om vi istället tittar på en höjdpunkt i karriären så här långt? Ni måste ju ha varit med om en del kul?
Jocke: Det är väl det att man har fått spela med alla de stora banden, som Aerosmith, Mötley Crüe, AC/DC och Metallica. En kul grej var när vi spelade med Metallica på Sonisphere i Finland. Jag satt i cateringtältet och åt lunch. Fantastisk mat och tre olika rätter. Jag var helt själv där och så hörde jag någon som frågade: ”Is it ok to sit here?” Jag tittar upp och så är det James Hetfield. Jag svarade bara: ”Yeah, of course, it´s your tent.” (skrattar) Så vi satt där och snackade lite. Jag drack öl och han sa: “Det ser gott ut det där.” Då sa jag bara: ”Ja, men det får du ju inte dricka längre.” (skrattar) Han var jävligt trevlig. Han är över 50 bast, men han är ett fan och han hade på sig en jeansväst med en massa tygmärken och han visade sitt nya Ghostmärke. (skrattar) Jag, han och Adde stod och kollade på just Ghost och Hetfield han sjöng och ja jävlar vad han levde sig in i det.
Då finns det ju hopp när man blir gammal.
Jocke: Ja, faktiskt. Man får hoppas det. Min morsa sa till mig att skaffa en utbildning när jag var ung. Jag är utbildad målare, så jag jobbar ju ibland när jag har tid över och jag har en bra chef så jag får komma och gå som jag vill, men jag förstår ju vad min morsa menade. En dag tar det slut och vad ska man göra då? Sedan har ju jag och Martin börjat skriva poplåtar, bara för att det är så jävla roligt. Vi skickade faktiskt in en till Melodifestivalen förra året. Alcazar hade en av våra låtar. De gick ju inte vidare, så vi brukar säga att hade de tagit vår låt så hade de kanske gått vidare. (skratt) Det är så jävla roligt för det är så oprententiöst att göra sådana låtar. Du behöver inte ha någon press på dig, men man utvecklas. Det är skitroligt, men det är också en svår bransch att slå sig in i som låtskrivare.
Skulle ni själva kunna ställa upp i Melodifestivalen?
Jocke: Nej. Vi har fått erbjudande om det två eller tre gånger. Första gången var låten skriven, som vi skulle spela och då tackade vi nej. De andra två gångerna har de sagt: ”Skriv vilken låt ni vill!”, men det har ju visat sig att det gynnar inte. Se på Crucified Barbara! De har ju inte fått skyhöga gager bara för att de var med där och Mustasch har inte blivit större bara för att Ralf (Gyllenhammar) var med. Det har snarare hämmat dem lite. Jag tror inte att man ska blanda ihop det där. För mig är ju schlagerfestivalen Herreys. Det har gått lite överstyr, tycker jag. Allt för pengar.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Michaela Barkensjö www.sinnersart.se