The Night Flight Orchestra är aktuella med en ny singel, “The sensation”, vilken är första låten de släpper utan David Andersson. Sångaren Björn Strid befinner sig just nu ute på de europeiska vägarna med Soilwork och berättar om de första mötena med David, att sjunga på portugisiska, drömmen om att spela in Bacharach/Costello-skivan “Painted from memory” och att lyssna på KISS, som NFO öppnar för på Dalhalla i sommar:
– ”Easy as it seems” (1980) är en blueprint för Night Flight, så musiken har betytt otroligt mycket. Det var också en gemensam nämnare för mig och David. Vi satt och lyssnade på KISS och putade med läpparna… ha ha ha…
Ni släppte nyligen singeln ”The sensation” Hur många andra låtar förutom den spelade ni in nu senast?
Vi spelade in fyra låtar, var av två av dem, utöver ”The sensation”, blir de två nästföljande singlarna och de känns jävligt bra de också. Vi klämde in det på en långhelg i Skara.
Många band är inne på att man ska pytsa ut singlar lite då och då istället för hela album. Är ni inne lite på det spåret?
Nej, vi kan inte gå emot vår… vi åkte ju ut på en turné som heter ”Death to false AOR”, så det blir lite svårt att bara släppa singlar, ha ha ha! Det hade dock varit lite roligt i och för sig. Singlarna är tänkta att ligga på plattan också. Det blir ofta med många skivbolag att man spelar in en hel platta och sedan ska det släppas singlar typ fem veckor i rad innan plattan släpps. Det är roligare att sprida ut dem. Plattan är tänkt att komma ut innan sommaren och nu måste man leverera en platta minst sex månader i förväg för att det ska beställas vinyl och så.
Singeln ”The sensation” är en hyllning till David Andersson. Vad minns du av dina första möten med honom?
Det var väl 2006 jag träffade honom. Han var ganska hemlighetsfull och så var det det där med att han var proktolog, ha ha ha. Jag slogs direkt av hans briljanta gitarrspel och bra humor och sedan blommade han ut mer och mer. Han var ganska tyst i början, men man märkte att han hade en jäkla koll på musik.
Ni var ganska olika har jag förstått det som?
Ja, definitivt, men vi hade snarlika politiska åsikter och kom lite från samma bakgrund, arbetarbakgrunden. Sedan var han akademiker och jag var en bonnapåg som spelade fotboll, men vi hade ett schysst utbyte och han var väl nästan lite som en pappa ibland. Jag engagerade mig mycket och han brydde sig inte om sådant han inte behövde bry sig om. Han var ganska bra på det och ibland var han kanske lite väl bra på det.
Finns det saker liggande som du och David hade jobbat med, saker som aldrig spelades in?
Det kanske finns någonting, tror jag. Vi komponerade väldigt mycket separat också och sedan bollade vi med varandra, så sådant finns det otroligt mycket av. Det har kommit fram en del efter hans bortgång och ibland känns det nästan som att han hade en plan att lämna allt det där. Det finns mycket intressanta grejer.
Vad kommer du rent musikaliskt att sakna från David?
Det är detaljerna och finesserna. Tonartsbyten och annat som var så sjukt smarta. Han var väldigt lekfull i sitt komponerande. Jag kan sakna bollplanket, även om vi har så många andra i bandet som är fantastiska musiker och det ska bli intressant att kanske producera mer med dem också. Se vad Rasmus (Ehrnborn) kan bidra med. Han är en fantastisk musiker.
Tror du David var medveten om vart det barkade hän på slutet?
Ja, det tror jag. Det kom väl till en punkt… det kändes som att han bestämt sig för att det inte fanns någon återvändo, men på slutet kände jag någonstans att han ville leva och det var så hemskt att känna det. Man såg kanske lite av skräcken i hans ögon, samtidigt som det fanns ett lugn. Det är jättesvårt att beskriva.
Jag tänker just på att han var en intelligent kille och läkare och att det var en så konstig väg att välja.
Ja, jag vet inte. Valde han det eller inte, men han gjorde väl det delvis för han såg inget annat och sedan slog det kanske honom på slutet… jag vet inte… att det kanske var försent. Den är så hemsk den känslan. Det är så svårt att uttala sig om det.
Du har gjort väldigt mycket gästsjungande de senaste åren och framförallt under pandemin. Har du fortsatt med det i lika stor utsträckning eller har du dragit ner lite på det?
Jag har dragit ner lite på det, men det är fortfarande en hel del som jag gör och det känns som att det blir mer och mer intressant. Ett tag var det mest Soilworkfans som ville ha skrikig vers och ren refräng och det kan vara gött som fan, men det kan också bli lite tjatigt i längden. Nu har det dykt upp andra prylar. En tjej från Portugal som hade ett fadometalprojekt (fado är portugisisk folkmusik) där jag sjunger på portugisiska. Det var en jäkla utmaning. Portugisiska är inget att leka med. Hon fick skriva ner det fonetiskt och skicka till mig, men hon var oerhört nöjd. Jag har kanske ett öra för det där, att sjunga på andra språk och imitera. Det har blivit mer och mer udda grejer, vilket jag tycker är kul och då håller jag även igång min pipa. Det är skitkul och det är så man utvecklas.
Du har aldrig varit inne på att göra någon typ av soloalbum? Något som skiljer sig från det du vanligtvis gör?
Jo, det har jag nog funderat på. Lite crooner och storband är ganska coolt. Jag har en liten dröm om att köra Burt Bacharachs och Elvis Costellos ”Painted from memory” (1998). Den skulle jag vilja framföra med piano och stråkar. En djävulsk utmaning, men fan vad jag älskar den skivan! Göra det på skånska också ha ha ha!
Mark Tremonti från Alter Bridge gjorde nyligen en skiva med Sinatralåtar.
Ja och fan vad bra han är! Sedan blir det inte Frank hur man än gör utan mer som en grej, men jag är sjukt imponerad av honom.
Vad händer efter den pågående turnén med Soilwork och Kataklysm?
Jag ska ha lite semester och sedan blir det en bröllopsresa till Italien och Sardinien i maj och sedan är det några festivaler. Vi har bokat ett hus med Night Flight i Spanien där vi ska fira midsommar innan Rock Imperium Festival i Alicante, så det kan bli coolt. Kanske blir det en låt där också. Men fan vad dyrt det blir! Man stirrar sig blind på vilket hus man ska bo i och sedan kommer flygbiljetterna på det. Det blir lite ”Helvete, vad har vi gjort?”, men det känns som en bra grej. Midsommar i Alicante, det är bra det. Sedan är det en del festivaler med både Soilwork och Night Flight och efter det är det relativt lugnt. Och så blir det KISS på Dalhalla för fan!
Naturligtvis!
Det är en jäkligt häftig scen att få spela på. Visst, jag hade tagit Ullevi alla dagar i veckan, men det här känns lite speciellt och lite mer intimt. Och just att det är de två sista gigen de gör i Sverige är helt galet.
Är du ett gammalt KISS-fan som så? Är det ett band som betytt något för dig?
Absolut och det säger jag inte bara för att vi ska spela med dem. Jag hängde en del i Vinslöv där min kusin kommer ifrån. Vi hade släktingar som ägde ett värdshus där. Det var röda heltäckningsmattor och mässingsräcken och akvarium. Sonen i den familjen var med i KISS Army och varje gång vi var där så fick jag en massa posters från tidningen POSTER och kort och annat från KISS Army och där någonstans fick jag upp intresset för dem. Jag var väl sex-sju år gammal. Bildmässigt var det med smink, men musikmässigt var det första jag hörde osminkade KISS med ”Heaven´s on fire” och jag började sedan uppskatta dem mer och mer på 90-talet. Jag hade en period då då jag nästan bara lyssnade på black metal och disco. Jättekonstigt. Då började jag uppskatta KISS mer och mer och sedan upptäckte jag discoeran och jag gillar det soundet som fan. Blandningen av rock och disco. ”Easy as it seems” (1980) är en blueprint för Night Flight, så musiken har betytt otroligt mycket. Det var också en gemensam nämnare för mig och David. Vi satt och lyssnade på KISS och putade med läpparna… ha ha ha…
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Josefin Wahlstedt