Just i detta nu är Hypocrisy ute på en kortare Sverigesväng. Vi ringde upp Peter Tägtgren och snackade om karriärens begynnelse, en 30-årsfirande platta, KISS och legenden LG Petrov:
– Han var genuin och hade fötterna på jorden och var alltid ett metalhead. I min värld var han motsvarigheten till vad Lemmy var till rock and roll. Han var det för dödsmetallen i Sverige i alla fall och säkert utanför också. Han var jävligt speciell och kul och en jävligt duktig sångare.
Vad händer i Peter Tägtgrens värld?
Ha ha ha, ja, vad händer inte i Peters värld? Just nu håller jag på och jobbar med nya Pain-skivan och samtidigt ska jag försöka att lära mig några Hypocrisy-låtar inför spelningarna. Det var ett tag sedan vi spelade. Jag tror det var 70000 Tons of Metal senast. Det är väl det som händer just nu och att försöka hålla sig normal.
Hur mycket jobb är det med att repa? Sitter inte allt i muskelminnet och texterna sitter i skallen?
Jo, visst gör det, men man litar inte på sig själv så man måste köra igenom det några gånger. Jag sätter på boomboxen och så tar jag guran och spelar med. Jag behöver bara göra det några gånger för att inte få en blackout på scen. Jag tror de flesta musikerna gör det.
Du var i Los Angeles nyligen. Business or pleasure?
Det var mest för att få lite inspiration. Jag skrev text till en låt och kände att jag inte visste vad jag skulle hitta på, så jag var tvungen att åka iväg en sväng och bara rensa huvudet lite. Nu är jag tillbaka på banan igen. Det var bara fyra dagar och så passade jag på att träffa några kompisar och fick något annat att fokusera på.
Det lättade efter det?
Ja, jag tror det. Jag sitter här med en massa anteckningar om texter hit och dit, så det tror jag. Det ska nog lösa sig.
”Osculum Obscenum” fyller 30 i år. Hur ser du överhuvudtaget på den resan du gjort? Du har ändå hållt på i över 30 år nu?
Ja, det är helt jävla sjukt! Man trodde inte att det skulle hålla så länge, om man säger så. Det får man vara glad över, att man inte behöver göra något annat än musik. Det är ju det man brinner för.
Det är en lyx och få människor har nöjet att ha sitt absolut största intresse som jobb.
Ja, precis, men det är på både gott och ont. Det kan vara ett helvete också att alltid försöka uppdatera sig själv vad gäller musik och låtar. Ibland känner jag i kroppen att jag inte har någon lust, men det är mitt jobb så jag måste göra det i alla fall. På något sätt måste man alltid försöka att vara inspirerad och det är inte lätt.
”Osculum Obscenum” då? Hur ser du på den plattan idag? Känner du att det finns saker du kunde gjort annorlunda?
Ja, definitivt. Mig ska du aldrig fråga om sådant för jag är så jäkla självkritisk och har alltid varit. När jag hör saker från förr så är det som så att det var vad jag klarade av på den tiden och det får jag acceptera. Sedan får man tänka på vilka band man lyssnade på, så som första skivan med Slayer och Metallica. De tycker nog samma sak, ”Fan, jag kunde ha gjort det här mycket bättre!”, men det kunde man inte då för i så fall hade man gjort det. Det handlar om utveckling och det är skönt att höra att man i alla fall utvecklas.
Tekniken har förändrats enormt mycket på dessa 30 år.
Det är mycket lättare att sitta och skriva musik nu. Förut fick man sitta med en portastudio, alltså fyra kanalers kassett, och så fick man starta trummaskinen och sedan lägga på gitarr. Nu kan man kontrollera det mycket lättare med hjälp av datorn. En liten baksida är dock att de flesta produktioner låter ganska lika för att alla letar efter samma baskaggeljud eller virvelljud. Det blir lätt en så kallad ”laptop-produktion” och det försöker jag undvika så mycket som möjligt. Det är dock ett jävligt bra verktyg att ha när man ska skapa. Sedan gäller det att se utanför det hela när man mixar ihop allt, så det inte låter så jäkla syntetiskt och konstigt som alla andra. Hellre att det låter lite analogt och lite jävligare än att det blir det där perfekta ljudet för det kan faktiskt bli jävligt tråkigt. Det finns ingen själ på något vis. När jag var mycket yngre och lyssnade på en skiva, så blundade jag och kunde se allting framför mig. Exempelvis om jag lyssnade på KISS och de hade ett reverb på ljudet som gjorde att det lät större, då kunde jag tänka mig att de spelade in på en basketarena. Man får en viss feeling och ibland blir det så jäkla in your face och konstigt att man tappar den känslan. Det gäller även mina produktioner ibland. Det är lite hur man tänker just för stunden. Jag kan tänka ”Den här skivan som jag ska spela in nu, den ska låta så här.”, men sedan när man är klar så låter den inte alls så för man har börjat tänka annorlunda och har tagit andra vägar hit och dit och plötsligt har det blivit något helt annat.
Första låten på den plattan, ”Pleasure of molestation”, skulle man kunna skriva en sådan titel idag?
Ha ha ha, nej jag tror inte det! Du får fråga vår gamla sångare om det. Jag tror han gick lite överbord på den skivan med sina texter. De var jävligt kryptiska och jag har fortfarande ingen aning om vad fan han sjunger om. Jag tror inte han heller har någon aning. Det var ganska vanligt på den tiden att försöka vara så extrem som möjligt, men idag vetefan vad folk säger. Å andra sidan, whatever. Det finns väldigt extrema band idag också. Man är 30 år äldre. På den tiden var jag 22…
Ja, behovet av att provocera kanske minskar lite med åldern?
Ja, man blir lite bekväm av sig. Nu försöker man provocera på andra sätt istället. Att försöka tala sanning om vad det är som döljs för oss, eller vad man ska säga.
Jag minns att vi snackade om ufon senast.
Nu går det lite mer över till Illuminati och de som styr oss. De som äger bankerna äger oss. Nu vill de digitalisera allt så att de kan kontrollera oss totalt, vilket är jävligt farligt.
Det är lite intressant med AI-tekniken nu som de vill pausa då många menar att de går för fort och kan gå helt fel.
Kolla bara på ”Terminator”! Det är samma skit. Det du sett i filmer förutkanske beror på något? Någon kanske visste något och ville framhäva det. Antingen för att dumma ner oss och för att få oss att referera till de där filmerna, ”Nej, det kommer aldrig att hända!” Samma sak med en massa ufofilmer hit och dit. Det är för att förbereda folk för en fejkinvasion, så att de också ska kunna kontrollera oss och för att vi ska springa till regeringen och skrika ”Hjälp, hjälp!” Det är lite sådana grejer, fast det ändå inte är några, utan det är de som äger världen som sitter på den här teknologin. Det är samma sak med de här ”tic tac”-grejerna (ufofilmerna från amerikanska flottan). De testades på flottan och om inte de kan knäcka koden, ja då kan de lura oss också. Det här är bara början.
Var kom titeln ”Osculum Obscenum” ifrån? Jag förstår att det betyder något i stil med ”shameful kiss”
Det är samma där. Du får ta det med Masse (Magnus Broberg). Han skrev alla texter på den skivan. Fråga mig inte. När han kom med alla sina konstiga titlar, som ”Exclamation of a Necrofag” och allt det där, så vet jag inte om han bara pusslade ihop en massa roliga ord. Jag har faktiskt ingen aning, men det är kul.
Jag såg att Tobias Forge använt sig av uttrycket ”Obsculum Obscenum” i en låt.
Där ser man!
Tillbaka till dina tidiga dagar. Hur lång tid tog det innan du kände att musiken var något du skulle kunna leva på?
Jag kommer nog från skolan att jag inte tar något för givet: På mitten av 90-talet och framåt så började det rasa på som bara den i studion, så jag la ju knappt någon tid på att turnera med Hypocrisy för jag hade inte tid. Det blev mer att jag satt och producerade andra band. Då kände jag väl i alla fall att ”Det här kan vara ett jäkla bra jobb i alla fall om inte bandet fungerar.” Efter ett tag, i början på 2000-talet, så kände jag ”Fan, jag orkar inte sitta i studion mer!” Då ville jag ut istället. Det går lite i vågor, tror jag. Där har jag också en jäkla tur, att jag kan åka ut och spela och det kommer faktiskt folk och tittar eller så kan jag få ett jobb och sitta och producera eller mixa ett band. Det känns jäkligt tryggt, än så länge.
Du som är ett gammalt KISS-fan, har du nu bokat biljetter till de sista två gigen på Madison Square garden?
Nej. Jag såg dem 83, 84, 89 och ett par gånger 96-97 och efter det kände jag ”Nej, nu är det inget kul längre.” Jag är jäkligt glad över att jag fick se dem på Donnington 96 när det faktiskt var klara i skallen och inte wailade sönder saker eller spelade annorlunda. Det var ”ALIVE II”-feeling på det hela. Jag hade tårar i ögonen så jag är jäkligt glad över att jag fick se det och jag är nöjd. Att ta in Peter och Ace nu går ju inte. De är inte lika bra som Tommy och Eric. Det är bara fakta. Jag är världens största KISS-fan och jag älskar originaluppsättningen, men tyvärr kommer det inte låta lika bra om de skulle komma tillbaka.
Nya Pain-plattan då? När är det tänkt att den ska komma?
Jag tror att vi ska släppa några singlar nu under året och vi ska ut på Europaturné i oktober. Jag tror vi släpper ett par singlar före det och sedan tror jag det kan bli i januari eller februari för plattan.
Nu när vi sitter här och snackar har du på dig en tröja med LG Petrov på. Vad minns du av LG?
Han skulle faktiskt komma och sjunga på demon som Masse sjöng på. Vi hade bra kontakt när han inte var med i Entombed i början på 90-talet och han skulle kommit upp till studion och lagt sång på den. Med hjälp av den skulle vi sedan leta efter ett skivkontrakt. Vi har känt varandra länge. Vi träffades ganska ofta på antingen de där jäkla båtkryssningarna eller om det var festivaler. Vi försökte hålla någon slags kontakt plus att vi möttes upp och drack lite bira och snackade om gamla tider. Det var jäkligt kul. Jävligt tragiskt hur fort det gick. Han var genuin och hade fötterna på jorden och var alltid ett metalhead. I min värld var han motsvarigheten till vad Lemmy var till rock and roll. Han var det för dödsmetallen i Sverige i alla fall och säkert utanför också. Han var jävligt speciell och kul och en jävligt duktig sångare.
Text: Niclas Müller-Hansen