Efter Opeths gig på Sweden Rock Festival fick vi ett kort samtal med Fredrik, där vi bland annat pratade om fransjackor, Martin Axenrots avhopp och hans arbete på Ghosts senaste album “Impera”:
– Det var jävligt intressant och det var lite som att vara i en Mutt Lange-produktion. Det var otroligt många ”layers” av gitarr och alla inspelade med olika gitarrer. Det var mycket jobb, men roligt. Det var som att bygga en husgrund med alla kompgitarrer. På vissa ”tracks” var det tolv lager av kompgitarrer och då snackar vi inte ens om stämmelodier och liknande och sedan var det även akustiska gitarrer på det. Det var ett jävligt coolt jobb.
När jag stod och tittade på er så la jag direkt märke till att både du och Mikael bar jackor med fransar på armarna och undrade hur ni hade kommit fram till det?
Innan pandemin så spelade vi i Nashville och jag fick feeling och köpte en countryskjorta som var black on black och tänkte att den skulle kunna funka i hårdrockssammanhang, lite så som Lemmy hade det. Det var ganska coolt. Fast Eddie Clark hade också något liknande. Jag hittade den här jackan då, som var ganska dyr, men jag köpte den ändå. Efter det har den hängt i garderoben sedan 2019. Micke fick sedan en liknande jacka av JB i Grand Magus. Jag kände att vi måste använda dem och det kändes som att det var rätt läge på Sweden Rock Festival. Det känns rätt bra ändå. Man är lite äldre nu så man bryr sig inte så mycket, så det var ”Skit samma, vi kör för fan!”
Hur var USA-turnén med Mastodon?
Den var bra. Vi har gjort två turnéer med dem. Vi körde en i november-december och sedan var det lockdown igen och därför var vi väldigt glada att vi lyckades få in den på tre veckor och sedan körde vi exakt samma koncept igen och då fick vi äntligen åka till Kanada. Vi fick ställa in där när Micke blev sjuk 2019, så vi körde ganska många gig i Kanada nu, på öst och västkusten. Det var kanon. Vi kommer bra överens, de är schyssta snubbar, banden är ganska olika vilket jag tycker är ganska positivt när det är co-headline.
Här är det att hänga med Brent Hinds? Han känns smått galen.
Ja. (skrattar) Första gången vi turnerade med Mastodon var 2012 och då var Ghost förband, så vi har lite historia där. Jag och Brent jammade mycket. Han är galen, men vi kommer bra överens. Han är en intressant person och en jävligt musikalisk person. Han är uppvuxen i Alabama och har den där countrygrejen i gitarrspelet och han är väldigt intresserad av vad jag pysslar med och försöker sno en massa riff och så. Vi satt och spelade och drack bärs. Han har vissa dagar och andra dagar… Han säger sådana grejer så det är ”stand up comedy” hela tiden. Han får mig att skratta så jag gråter. Fruktansvärt rolig och helt frisläppt. Han gör dock inga intervjuer längre…
Även om du säger att ni som band är olika så tycker jag ändå att det finns likheter. Ni tillhör båda den hårdrocken som klassas som lite mer intelligent. Intrikata riff och tempoväxlingar.
Jo och den där känslan av att du inte riktigt vet vad som ska hända. De är fantastiska och vi kommer väldigt bra överens med alla i bandet. Det var väldigt lyckat och det var väldigt kul att spela igen efter den här förbannade pandemin. Och väldigt kul att få spela på festival igen, som idag. Det blev som ett litet ”wake up call” över att det finns en jäkla massa kärlek.
Du nämnde Ghost. Hur var det att jobba med Tobias Forge på senaste plattan ”Impera”? Hur var det jämfört med Opeth?
Det var faktiskt ganska annorlunda på ett sätt. Det var det även med Klas Åhlund som producerade. Han och Tobias var båda producenter, men Tobias har sista ordet. Det är ju han som är chefen och de har sina turer om hur vissa grejer ska arrangeras och då ska det gå ett varv innan det fattas något beslut. Från början var det tänkt att jag bara skulle lägga gitarrsolon, men när jag kom dit så var det ”Lirar du kompgitarr?” och jag svarade ”Jo, 90% av tiden i Opeth gör jag det.” Då gjorde jag den första låten, som heter ”Kaisarion” och de gillade väl resultatet och de kände väl att det kanske var bra att ha det soundet på hela skivan. Sedan funkade det väldigt bra att jobba med Martin (Eriksson Sandmark) som är tekniker och jobbar mycket med Tobias. Han och jag spelade in gitarren själva och sedan re-ampade vi alla gitarrer. Nu behöver vi kanske inte gå in på tekniken för då tar det en timme att förklara. Jag tog dit en massa stärkare som jag har innan vi satte gitarrljudet. Jag höll på mycket med Stefan Boman, som även mixade senaste Opeth. Det var intressant. Jag var mer producerad på den här skivan och det var mer specifika idéer och man gick in och dissekerade mer. Det var jävligt intressant och det var lite som att vara i en Mutt Lange-produktion. Det var otroligt många ”layers” av gitarr och alla inspelade med olika gitarrer. Det var mycket jobb, men roligt. Det var som att bygga en husgrund med alla kompgitarrer. På vissa ”tracks” var det tolv lager av kompgitarrer och då snackar vi inte ens om stämmelodier och liknande och sedan var det även akustiska gitarrer på det. Det var ett jävligt coolt jobb. Jag är själv perfektionist och jag gillar när folk är perfektionister. Jag gillar inte att lämna grejer åt slumpen och jag gillar inte attityden att ”Det där är ok.” Jag vet att det kan bli lite bättre och det är värt att ta den tiden. Det är inte en livekonsert. Du spelar inte in på ett rullband som kommer slitas ut. ”Ta en till för fan!” Jag spelar väldigt annorlunda på ”Impera” kontra vad jag gör med Opeth och det tycker jag är bra, att man kan vara exklusiv för olika saker.
Ni har nu en ny trummis i Opeth, Sami Karppinen. Funkar det bra?
Ja, Sami var Martin Axenrots trumtekniker och jag och Sami har också ett förflutet. Sami, jag och Johan Niemann hade ett band ihop innan jag började spela med Arch Enemy. Vi spelade in elva låtar men hittade inte riktigt rätt sångare. En av de låtarna, ”Worlds collide”, hamnade på Biff Byfords soloplatta ”School of hard knocks” På den plattan är det faktiskt Samis baskaggar i ett Meshuggahaktigt parti. Sami har turnerat med oss och känner alla. Han är finsk och sur. (skrattar) Han har spelat med Therion tidigare och har gjort stora gig, så han har en erfarenhet. Det funkar bra och han jobbar hårt hela tiden på att komma in mer och mer i bandet. Nu har vi gjort 33 konserter med honom, så det känns bra. Det är annorlunda. Martin är en fantastisk trummis och Sami också, men de är annorlunda.
Vad är anledningen till att Axenrot inte längre spelar med er?
Vi kanske inte ska prata så mycket om det, men en kort variant är att han inte svarade på vissa mail angående turnéer och sedan när vi skulle göra dem så sa han att han inte kunde göra dem. Kanske relaterat till pandemin… det var frustrerande och vi fick inte igång en bra kommunikation och då kände vi… Det är ett lite känsligt ämne att prata om. Vi älskar Martin. Det känn lites som… om man ska dra det kort, att han provocerade. Alla vi hade velat att han skulle vara kvar, om man ska säga någonting. Sedan tror jag kanske att han också hade velat det. Det är komplicerat.
Saken är den att ett av hans trumsolon är något av det bästa jag sett och jag är inget fan av sådana solon. Det var som årstider genom solot med ljussättning och så.
Han kan måla med annorlunda penslar. Vi är väl inte så jävla bra polare, men kontakten var lika med noll. Både med band och personligt efter ett tag och jag vet inte vad det beror på, men jag känner att vi kanske inte ska prata mer om det. All kärlek till honom.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk, Michaela Barkensjö