The Halo Effect gjorde sin livedebut på Sweden Rock Festival och vi fick en kort pratstund efteråt med Mikael och Peter. Ett samtal om hur viktig publiken är, bandnamnet och “exfruar”:
– Det handlar om att vi vill spela tillsammans. Det var någon som sa ”Man pratar sällan om en exfru.” Det här är nya frun. Så är det.
Vad är det ni älskar med musik, för att citera Will Millers fråga i ”Almost famous”?
Peter Iwers: Jag fattar precis vad du menar och jag älskar den filmen. ”To begin with, everything.” Det är så viktigt, men det här handlar om så mycket mer än musik. Det handlar om att spela med folk man tycker om och Micke och jag har känt varandra i 35 år och har aldrig spelat och att sedan äntligen få göra det… bara där är det viktigt. Det är en klyscha, men att skapa glädje. Det är faktiskt så.
Mikael Stanne: För mig är det en stor del av det. Polare man växte upp med och man gör något tillsammans och man skapar något tillsammans, men det som jag alltid tänker på är kommunikationen man känner med publiken. Man skriker någonting och folk fattar det och känslorna man sedan får tillbaka. Det är det jag älskar med att gå på konserter. När man känner att ett band kommunicerar. Man behöver inte göra det och det är fine. Jag gillar även band som inte gör det, men när det funkar och det finns en fram och tillbaka-känsla mellan ett band och en publik, det är det finaste som finns, tycker jag. När någon skriker hjärtat ur sig och folk köper det. Det är därför jag gör det. Den känslan är absolut viktigast.
PI: Jag har sett Mikael tusen gånger med Dark Tranquillity och du är så jäkla grym. Men det är så och det är så jävla underbart.
Den sociala delen i ett band måste vara enormt viktig, eller hur? Just med tanke på hur mycket uppe på varandra man är under långa perioder:
MS: Så klart, men man klarar sig utan det också. Man kan fan vara helt själv också om det skulle vara så och det är coolt för alla vet vad de ska göra och så. Men när det funkar och det känns gött och man får en kemi på scen, det är det man längtar efter. Det är klart att man har gjort gig då man inte har någon feeling, men giget är viktigast så allt annat blir oviktigt. Man kan ha tusen problem i huvudet och känna att man inte orkar, men det är ändå värt det. Alla timmar man reser och sitter i någon jävla loge i någon förort i Tyskland. Det är svinkallt och ölen är varm och allting suger, men giget ger energi och publiken fattar det och man kommunicerar och gör något ändå. Då är det värt det. Jag vet hur viktigt det är. Man står i publiken och ser något band och man diggar det och får feeling.
PI: Jag måste bara tillägga att jag lyssnar ju på dina svar för jag är intresserad av det. Det är så härligt, vi har gjort samma sak i hundra år och det är grymt. Publiken ger 100%.
Just hårdrockspubliken har en enorm förbrödring och försystring. Det är något väldigt speciellt.
MS: Vi vet ju inget annat och vi kan gå på en massa andra konserter, men det går inte att förklara för någon som inte varit på en hårdrockskonsert. Det är så jävla fint.
PI: Jag har varit här sedan i onsdags morse och man går bara omkring och kramas med folk hela tiden. Det är underbart. Finns det någon annanstans i världen där gemenskap genom musik finns? Jag tror inte det.
MS: Jag stod på Mercyful Fate och man kunde bara vända sig om och säga ”Ska vi kramas, eller?” och den andre sa bara ”Ja!” Jag tyckte det var så bra och man upplever något tillsammans.
Bandnamnet härstammar från Rush. Är det du Mikael som är den store fantasten?
MS: Ja, jag älskar Rush, men jag är också en nörd när det gäller logiska feltänk. Det finns väldigt många sådana med coola namn, men inget som är ett bra bandnamn. Men just den här mekanismen i hjärnan som lurar en eller får en att uppfatta saker. Du ser någon eller någonting och baserat på hur han ser ut eller vad den personen gör, så tror man på allt han gör. En präst som står med ett jävla vitt leende… ”Det tror jag på.”, men nej, var kritisk och folk har naturligtvis förutfattade meningar om det här bandet med tanke på vilka vi är, så vi ville föregå det lite och säga ”Hey, lyssna istället! Förvänta er inget utan lyssna och digga! Tro inte att det är In Flames 2.0.” Det här är något eget.
Fanns det inledningsvis någon gång en tanke på att det skulle vara ett långfinger till In Flames med tanke på att ni alla är före detta medlemmar?
PI: Nej, det var det verkligen inte. Det här bandet startades av kärlek till varandra och det är så jävla viktigt att förtydliga det. Folk kan snacka om det till höger och vänster, men nej, vi vill bara spela.
MS: Och det är så pass lång tid efter att vi slutade så det fanns ingenting sådant heller. När vi snackade om att börja spela så var det ”Det här får inte kännas som en jävla…”
PI: Vi har snackat om det också att det är väldigt viktigt att det inte handlar om det. Det handlar om att vi vill spela tillsammans. Det var någon som sa ”Man pratar sällan om en exfru.” Det här är nya frun. Så är det.
Hur var då första giget?
MS: Lyxigt. Det var fantastiskt.
PI: Oscar Nilsson från Crehate Studios, vi måste pusha honom. Jävla bra ljud och jag grät nästan flera gånger. Fan vad bra det var!
Text: Niclas Müller-Hansen