Sabaton är aktuella med sitt tionde album, “The war to end all wars” Vi stämde av läget med trummisen Hannes, som berättade om turnén med Judas Priest, livspusslet med turnéer och en liten dotter, synthtrummor och ett bra råd från hans gamle lärare Snowy Shaw:
– Han sa ”Du kan inte vara ett asshole för då kommer det aldrig att gå. Du ska bo jättelänge med en massa andra människor på en buss. Du ska absolut vara bra på att lira, men du måste ha den andra delen också, annars kommer det aldrig att funka.” Det där var ett sådant ögonblick då jag kände ”Just det.” Nu var jag väl inte så mycket av ett asshole när jag var 18, men det var en liten pling på näsan. Lira bra och var skön, det är viktigt som fan och det har jag burit med mig.
Numera måste du och Floor ta hänsyn till en ny liten varelse där hemma. Hur har det påverkat rock and roll-livet?
Det vetefan om det är så stor skillnad egentligen. Eller visst är det skillnad, men den stora frågan är hur mycket av ett rock and roll-liv man levde före det? När man är iväg så är man iväg hela tiden och då kan man fokusera på det man gör, men när man är hemma, så är man hemma hela tiden. Skulle man slå ut det på ett vanligt år hade det varit intressant att se om man är hemma mer eller mindre än om man skulle haft ett annat jobb. Och fråga nummer två är hur mycket man är där?
Säg att livet går tillbaka till det vanliga och både Nightwish och Sabaton åker ut på världsturné. Hur blir det då?
Vilket var det första bandet, sa du? (skrattar) Det handlar om vem som sätter in det först i kalendern. Det är krig här hemma. Vi har haft tur genom åren så det har inte krockat så många gånger. Sedan är det som så att de inte spelar lika mycket som vi gör i vanliga fall- Blir det så att det krockar då får man bara lösa det. Den där lilla knodden åkte med i USA i sju, åtta veckor från det att hon var åtta månader gammal. Många säger ”Det kan man inte göra.” till vilket jag säger ”Hur fan vet du det? Har du själv gjort det någon gång? Vi får väl prova och funkar det inte så funkar det inte.” Det funkade hur bra som helst. Vi var oroliga över hur hon skulle komma att sova, men då får man komma ihåg hur barn sover i bilar. Bussen är en 25 lång rullande barnvagn med en generator, så hon har aldrig sovit så bra i hela sitt liv. Sömn var inga problem. Sabaton gjorde en USA-turné och när vi hade våra två sista gig, då gjorde Nightwish sina två första. När jag var klar stack jag över till östkusten och så åkte jag med Floor och dottern i två eller tre veckor och var bara pappa. Jag spelade inte själv, vilket var jävligt roligt, för vi hade precis spelat på många av de ställen där Nightwish spelade. När man kom in på morgonen fick man höra ”What the fuck? You´re back again?” och jag svarade ”Yeah, I´m back, bit I´m just a dad now.” Vi hade hela dagarna på oss att sticka ut på stan och hade hur kul som helst.
Att få åka med så där tidigt och se världen är ett enormt privilegium. Jag pratade nyligen med Richie Cavalera, som framstod som en världsvan och vettig ung man och säkert mycket på grund av att han åkt med mamma Gloria och styvpappa Max välden över och fått se saker.
Jag tror det också. Så länge man gör det på rätt sätt och tänker till innan. Det är också jävligt roligt att se hur hon (dottern) reagerar. Vi var iväg och kollade när Nightwish spelade och det smällde pyro och annat och jag och dottern stod där med hörselkåpor. Efter giget frågade jag henne vad hon tyckte och hon svarade ”Det var väl ok.” (skrattar) Sedan frågade jag ”Vem tyckte du var coolast?” till vilket hon svarade ”Jag tyckte Emppu (Vuorinen, gitarr) var coolast.” (skrattar) Helt underbart med tanke på att mamma stått och sjungit i två och en halv timme.
Har hon visat någon favorisering av de två banden?
Jag skulle nog säga att det är inget av dem, om jag ska vara helt ärlig. Jag tror mitt band har större chans. Det är lite mer barnvänligt och trallvänligt än min frus band. Jag vet inte egentligen på frågan vad vi jobbar med säger hon ”Pappa spelar trummor och mamma sjunger.” och så är det inte konstigare än så. Vi lyssnar inte så mycket på vår egen musik hemma, men jag kanske ska prova och så får vi se vilken låt som funkar.
Apropå turnerande. Ni var ute i USA med Judas Priest och Richie Faulkner hade en nära döden-upplevelse, vilket stoppade turnén. Var ni kvar på plats då eller hade ni redan rest vidare mot nästa stad?
När det hände så hade vi varit ute i ungefär en månad och det var ett fåtal festivaler på den turnén och det där var en av dem, så vi spelade tidigare på dagen på en annan scen långt bort. På kvällen spelade Metallica och Judas Priest på den stora scenen och vi gick inte och kollade på Priest för vi hade redan sett dem ett antal gånger och hängde bara i bussen. Vi hörde ingenting den kvällen utan vi fick höra det först dagen efter och då hade vi redan rullat vidare. Förr oss var allt frid och fröjd tills vi fick reda på det. Helt sjukt.
I och med att han är så ung måste det väcka en del tankar? Själv känner man att det kan hända vem som helst när som helst.
Ja och i hans fall… han var superfrisk och så. Å andra sidan får man inte noja för mycket för jag kan lika gärna bli påkörd. Kanske var det en tankeställare om att man får göra så gott man kan och träna och så. Händer det så händer det. Man får nog inte klura för mycket på det för då blir man bara nojjig.
När man är ute på en sådan turné med ett band som är hjältar, blir den första tanken då ett bittert ”Satan också!”
Ja, nu ska vi se hur jag fick reda på det. Vi hade en ”day off” dagen efter, så oavsett hade vi varit lediga. Första tanken är ju ”Nej, det är inte sant! Är det någon som drar ett riktigt jävla osmakligt skämt?” Första turnén efter pandemin och det är med Priest, som är ens favoritband sedan man var 12 och så händer det med den yngsta snubben i bandet! Det är helt jävla bisarrt. Som tur var gick det bra, men det var fan på håret. Vi gjorde ett gig till i Denver, men sedan var det bara att packa ihop.
Blev det någon interaktion med dem eller sågs ni knappt på turnén? Ibland hör man att band knappt ses alls.
Just det, plus pandemin så allt var väldigt försiktigt, av naturliga skäl. Det var uppmaningar om hur man skulle spendera sina lediga dagar och det var dagliga tester. Priest är hur softa som helst. Jag blir sällan starstruck, men det var jävligt roligt på den turnén. De kunde komma och sitta och dricka kaffe och Richie pratade vi ofta med. Jag satt och jobbade på datorn en dag och så skulle jag bara gå upp till vår loge och gå på toa och sedan sätta mig igen, men jag var så jäkla fokuserad på det jag höll på med så jag gick upp och gick in i någon och då var det Rob. Det är ju en farbror… (skrattar). Jag blev så jäkla förvånad så det enda jag kläckte ur mig var ”Åh, wow!” till vilket han svarade ”Take it easy lad!” En brittisk supergentleman och otroligt trevlig. Det som slår en vad gäller Rob är att han har en sådan jävla koll på musik. Han har koll på våra plattor och någon låt här och där och nya band. Det är supercoolt. De är otroligt trevliga allihop och Scott (Travis) kom fram och frågade om cymbaler och grejer.
Joakim berättade nyligen i Metal Hammer om hur han lärt sig av Lemmy hur man ska vara och uppföra sig. Har du själv stött på någon hjälte och fått ett gott råd eller fått en inblick i hur man ska bemöta fans på rätt sätt eller något annat?
Ja, några stycken faktiskt. Inte just från idoler på det sättet, men bara mycket goda råd. Snowy Shaw är en. Jag var trumelev hos honom när jag var 18 bast och jag visste inte hur man åkte på turné eller så. Han sa ”Du kan inte vara ett asshole för då kommer det aldrig att gå. Du ska bo jättelänge med en massa andra människor på en buss. Du ska absolut vara bra på att lira, men du måste ha den andra delen också, annars kommer det aldrig att funka.” Det där var ett sådant ögonblick då jag kände ”Just det.” Nu var jag väl inte så mycket av ett asshole när jag var 18, men det var en liten pling på näsan. Lira bra och var skön, det är viktigt som fan och det har jag burit med mig. Sedan vet jag att Casey Grillo (Queensryche, ex Kamelot) sa en bra grej. Det här var på en turné med Evergrey och om jag spelade fel på den tiden så kunde jag bli så jävla sur och det kunde hålla i sig i flera dagar. Jag var förbannad och till slut fick han nog av att se mig sura. Han kom fram och frågade vad problemet var och jag berättade om fel jag gjort. Han sa då ”Om du ser ett gig som 100% och tar alla de fel du gjorde ikväll så blir det kanske 20 sekunder. För du över det i procent så blir det väl en halv procent. Det betyder att du spelade 99,5% rätt. Du får sluta sura nu och tänka på det sättet istället.” Det var också en bra grej, men jag blir dock fortfarande sur.
En helt annan grej. Du och Floor dök upp i reklam för något företag där ni fick ert garage omstylat. Hur mycket sådant dyker upp?
Det dyker absolut upp saker och det blir en avvägning. Ett, tycker vi det är kul och två, har vi tid och tre, är det en bra grej att göra? Man får tänka till. Hur publikt man sedan ska göra sitt liv, det får man ta ett snack om helt enkelt. Hon har full fart med en solokarriär och Nightwish och jag har full fart med mitt. Det är alltid en balans av hur mycket man vill göra. Jag har inget pokerface. Jag kan ljuga, men det står i pannan på mig och min fru är hundra resor värre.
Det är en intressant tid med sociala medier och offentlighet. Det måste vara svårt som offentliga människor att göra den avvägningen? Var drar man linjen för vad som är privat och hur mycket ska man visa upp?
Definitivt, men tillbaka till att man får väga av. Är det kul och bra folk? Sedan har vi väldigt tydliga regler. Inga barn ska vara med och det vill vi båda absolut inta ha något att göra med.
Kan ni vara kritiska gentemot varandras musik? Ger ni varandra kritik och input på musiken?
Definitivt. I vårt hus är det kreativt hela tiden och det är alltid något som händer om dagarna. Om det är någon bokstavskombination vet jag inte. Vi trivs båda när det händer mycket. Det kommer grejer från höger och vänster hela tiden och det är absolut kritik, konstruktiv sådan. Jag tror att vi båda är arbetsskadade på det sättet att jobb är jobb och privat är privat. Vi kan gå i luven på varandra om saker och det tycker jag man ska göra om det behövs. Om hon spelar upp en låt hon skriver och jag bara såger ”Ja, det är bra.”, är inte det ännu värre än att någon säger ”Nja, du kanske ska göra så här.” Vad hon sedan gör med den informationen är helt upp till henne, men det är aldrig någon som tar illa upp för att få kritik på något sätt.
Vad gäller Sabatons nya alster ”The war to end all wars” så sticker synthtrummorna ut i låten ”Soldier of heaven” Fanns de med redan på demostadiet eller var det något som kom senare?
Låten skrevs av Chris (Rörland, gitarr) och Jocke och som jag förstod det var det att ta in alla våra gamla goa influenser i den, så när demon kom var den väldigt klar redan. Det var ”No drumfills for the drummer.” (skrattar)
Joakim och Chris hade skrivsessions för allt låtmaterial, men var kommer du in i det hela som trummis? Hur påverkar du och vad känner du själv kan bidra med till låtarna?
En intressant fråga. Nu, nästan 10 år senare har man lärt känna varandra så pass bra att Jocke vet vad jag kan göra och vad jag vill göra, så jag får väldigt fria tyglar på så sätt. När jag får en demo så förstår jag ganska fort att ”Det här behöver hålla sig så här…” och vad jag sedan gör med resten runt omkring är sällan ifrågasatt. Ifrågasätts det så är det välkommet. Alla är involverade i exempelvis ett gitarrsolo, om man vill. Jag älskar gitarrsolon och kan vara nördig med det. Det finns ganska fria tyglar som så, men min tanke är ”Vad gör låten bättre?” Det är därför jag är där. Jag vill att låten ska bli så bra som möjligt och betyder det att vi ska ha synthpukor för det, så är det så. Sedan kan jag tycka att det är väldigt kul att hålla tillbaka spelet och bara ”groova”
Hur mycket av Sabaton är Pärs (Sundström, bas) visioner och hur mycket kommer från er andra? Jag har alltid förstått det som att Pär är den som är ledaren i bandet.
Pär är helt klart den stora drivkraften när det kommer till visioner, idéer och planer och jag tror det måste vara så i ett band. Du ska ha en bandledare och det får man köpa. Jag köper det rakt av för jag förstår att det inte funkar på något annat sätt. Så enkelt är det. Ett band där det alltid frågas om vad man tycker, åsikten räknas väl och väldigt bra på det sättet. Det hörs och lyssnas, men det är fortfarande… säger Pär att vi ska spela där, då litar jag på honom att det är en bra grej att göra.
Finns det några yngre förmågor bland trummisar som du känner att du har koll på och känner att det är en ny talang? Har du följt Nandi Bushell exempelvis?
Hon är grym! Jag har för dålig koll och jag har en femåring här hemma att hålla koll på så hon inte slår sönder mina trummor. Vi kan börja där. Men jag skulle svara nej på den frågan. Jag har för dålig koll helt enkelt.
Skulle du vilja se dottern följa i dina fotspår? Har du en dröm om att hon ska bli trummis?
Hellre sångerska så klart. (skrattar) Nej, inte alls. Det får gå sin naturliga väg. Tycker hon det är kul så är det bara att köra och vill hon inte så är det ok. Samma från min frus sida. Dottern sjunger mycket, men det gör ju barn generellt, vilket är jättehärligt. Man ska bara stå ut med den typen av musik.
Text: NIclas Müller-Hansen
Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk, (Hannes och Floor via Elfa)