Hammerfall är aktuella med sitt nya album “Hammer of dawn” Tillsammans med gitarristen Oscar Dronjak pratar vi vinylsinglar, en lycklig barndom i Mölndal, broderskapet med Joacim Cans och hur viktig bandets paus för några år sedan kom att vara:
– Jag tror att det hade gått åt helvete. En skiva och en turné till och sedan hade vi nog tröttnat. Jag tänkte inte på det på det sättet då, men jag insåg under pausen att ”Fan vad skönt att få komma ifrån det här lite.”
King Diamond medverkar på låten ”Venerate me” på nya albumet “Hammer of dawn”. Jag tänkte att du skulle få förklara storheten med den sminkade dansken då jag aldrig riktigt förstått mig på hans musik? Mycket har nog att göra med falsettsången.
Jag förstår det, för den är väldigt speciell, säger Oscar. Oftast är det att antingen förstår man den inte och lyssnar då inte alls på King Diamond, eller så är det att man älskar den. Det är väldigt sällan någon säger ”Tja, den är väl ok.” Om du inte förstår storheten i det så kan inte jag övertala dig. Det är bara att om man tycker om det så tycker man om det. Falsettsången är en jättestor bit av det. Han släppte ett gäng 90-talsplattor där han sjöng mindre och mindre med falsett. Han bodde i USA och många amerikaner sa ”Det är skitbra musik, men den där falsetten, vad är det för någonting?” De plattorna blev mindre och mindre intressanta då för hans ka ju ha den där djupa, grova skräckrösten till ”ledsen hund-röst”, som jag brukar kalla det, till falsetten. Han har hela bredden och det är det som är King Diamond. Jag är så jävla glad över att vi fick till det.
Kom du in tidigt på King Diamond i ditt lyssnande?
Jag var tonåring och jag skulle gissa att jag kanske var 16-17 år. Alla influenser jag har fick jag från OKEJ. Det var ingen som jag känner som sa ”Det här bandet ska du lyssna på!” Det var inte bara jag som lyssnade på hårdrock, men det var bara jag som var hårdrockare. När jag började på gymnasiet så träffade jag flera stycken likasinnade och de öppnade mina ögon och öron för mycket och bland annat extrem musik, som King Diamond, Slayer och Metallica, som jag inte hade brytt mig om tidigare. Det var så det började och jag tyckte det var asbra, men det var något speciellt med King Diamond och framförallt med Mercyful Fate. De är så jävla bra de där 80-talsplattorna med Mercyful Fate och även plattan med Snowy Shaw, ”Time” (1994) är jävligt bra och ”In the shadows (1993) är helt fantastisk.
Var hårdrocken den första musiken du kom i kontakt med?
Ja, det får man nästa säga. Det var väldigt lite musik för min del före det. Vi lyssnade inte på mycket musik hemma. Vi hade ett piano som jag klinkade lite på, men jag spelade trombon i fyra år, men jag lyssnade ju inte på någonting som innehöll trombon. Hårdrock var den första musiken jag upptäckte, det kan man säga. Den fanns överallt och runt omkring, men jag gav mig inte in i musiken förrän jag upptäckte att hårdrocken fanns.
Nyligen la du ut bilder på dina senaste skivköp på instagram och det var en massa vinylsjuor med Depeche Mode, Indochine, Coney Hatch och Bon Jovi för att nämna några. Någon gång under resans gång måste du alltså ha insett att det finns annan musik än bara hårdrock, eller?
Oh ja! Under 80-talet så var hårdrocken en så stor genre och du hade synthpopen också. Bara för att jag inte lyssnade på Depeche Mode, så betydde det inte att jag inte blev utsatt för det. Jag hade inga problem med det, men min brorsa var synthare, eller inte synthare som så, men han lyssnade på synthmusik och väldigt mycket på Depeche Mode så det hörde jag genom väggen. Det var omöjligt att komma ifrån så de har jag alltid haft ett gott öga till. Senare har jag insett att det är svinbra. Främst fram till ”Music for the masses” (1987). Det är världsklass. Jag var aldrig riktigt med i grejen med hårdrockare mot synthare. Jag läste om det i OKEJ, men det fanns inte på min skola. Det fanns inga hårdrockare. Det var bara jag som var hårdrockare så att säga, eller i alla fall som jag kände till. Jag umgicks inte med så många. Jag var ganska blyg och höll mig på min kant, så om någon var hårdrockare var inte jag med i det gänget i alla fall. Angående instagramfotot så är grejen att jag har samlat bpå skivor i hela mitt liv och jag har kvar allt. När jag går till en skivaffär med begagnade skivor så hittar jag inte så mycket längre och då får man bredda sig lite. Det är där Coney Hatch kommer in till exempel. Min kompis Mats är så jäkla inne på alla dessa synthbaserade hårdrocksbanden från 80-talet och det är sådant som jag tidigare bara dissat för det är ju inte metalgitarrer. Allt är inte bra, men det finns väldigt många bra låtar och på det har jag börjat zooma in lite. Singlar är roligt för det är ingen som köper singlar och de kostar 10-30kr styck. Jag skiter väl i om jag har en Indochinesingel och jag köpte på mig sex stycken singlar med Magnus Uggla. Det är roligt att ha. Man måste samla på någonting och då kan jag lika gärna samla på det.
Det finns så otroligt mycket bra musik och jag kan fascineras över de människorna som bara lyssnar på hårdrock och som inte uppskattar någon annan typ av musik. Det måste vara så fruktansvärt trist.
Jag har varit sådan, som du nu beskrev och jag var det väldigt länge. Jag tyckte inte om andra genrer, men jag kunde hitta band jag gillade, som exempelvis Depeche Mode eller ABBA. När jag insåg ABBAs storhet var runt 1999-2000. Det var verkligen ”Vad är det här? Har jag missat det här i hela mitt liv?” Två av världens bästa låtskrivare är Björn och Benny. Vissa gånger har jag kommit till insikt, men det är alltid ett band jag tycker om.
Du växte upp i Mölndal. Vad betyder det för dig idag?
Det är väldigt nostalgiskt. Jag bor inte där längre, men jag bodde där tills jag var 31, så det har varit en enormt stor del av mitt liv. Min mamma flyttade också när jag flyttade därifrån. Vi hade ett radhus där i många år och när hon sålde det flyttade jag också i samma veva. Mölndal är extremt viktigt för mig. Jag är en relativt nostalgisk person. Jag hade en jättebra barndom och det tackar jag min mamma för. Hon har gjort allt som stod i hennes makt för att vi skulle få det bra. Bra skolor och jag har haft bra kompisar som jag känt i alla år. Mölndal är fortfarande extremt viktigt för mig och jag skulle gärna bo där idag, men det är så jävla dyrt. Det kostar åtta miljoner för en villa och det går inte fan inte.
Första låten på nya albumet ”Hammer of dawn” bär titeln ”Brotherhood” Hur ser du på ditt och Joacims förhållande idag? Ni har hängt ihop väldigt länge och måste ha haft era ”ups and downs” Har ni haft någon riktig dipp någon gång?
Nej, det har vi inte. Vi har aldrig haft ett jättebråk. Han har säkert varit besviken på att jag gjort dumma saker många gånger, men det har aldrig lett till något stort. Inte som jag uppfattat det i alla fall. Jag tror det har att göra med att båda två har väldigt stor respekt för varandra och våra roller i bandet. Utan en av oss så är inte Hammerfall så som det är. Jag kan inte skriva de grejerna han göra och han kan inte göra de grejerna jag gör. Det är tillsammans som det blir så jävla bra. Man vet att vi alltid har samma mål och alltid bandets bästa i alla lägen. Det kan hända att man kanske stör sig på någonting någon gång och det har hänt mig att jag stör mig på honom, men det har aldrig varit något oöverstigligt. Vi hade en paus i 18 månader 2012-2014 och den pausen tror jag var nödvändig. Det var inte så att han och jag bråkade, men situationen blev jobbigare och jobbigare och vi var trötta på skiten och kände att vi inte orkade hoppa på ekorrhjulet en gång till. När vi sedan kom tillbaka 2014 så var alla fulla av energi och var redo. Den kicken som vi faktiskt fick av att känna ”Nu är vi tillbaka igen! Nu kör vi!”, den vågen har vi försökt surfa på ända sedan dess och jag tror att vi har haft ett mycket bättre förhållande än vad vi hade innan det. Jag tror att jag mognade där någonstans. Han är två år äldre än jag, men han är tio år äldre i livet, så att säga och det har han alltid varit. Han köpte hus tio år före mig och han skaffade barn tio år före mig. Jag fick barn 2014 och tror att det hade att göra med det också. Jag började kanske se livet på ett annat sätt och lugnade ner mig lite. Det gjorde nog att han hade lättare att tolerera mig, eller vad man ska säga. Sedan dess har vi alltid haft ett väldigt bra samarbete och samarbetet har nu blivit bättre än någonsin för vi bollar väldigt mycket idéer nu, musikaliska idéer, vilket vi inte gjorde förut. Jag skickar ofta en halvfärdig låt och frågar ”Kan vi ha den här versen eller melodin?” och då svarar han ofta ”Ja, för fan! Kör på!”, så det kommer ofta ett positivt svar och då känner jag ”Ja, det kanske var bra då.” Han skickar över grejer och säger ”Vad tycker du om den här textraden?” och jag svarar ”Ja, för fan, det är skitbra!” Det fram och tillbaka-sättet har vi riktigt haft tidigare och det känns som att vi båda sitter i båten, istället för att jag skriver färdigt låten. Vi styr lite tillsammans hela tiden.
Om ni då inte hade tagit den där pausen, hade bandet imploderat då?
Jag tror att det hade gått åt helvete. En skiva och en turné till och sedan hade vi nog tröttnat. Jag tänkte inte på det på det sättet då, men jag insåg under pausen att ”Fan vad skönt att få komma ifrån det här lite.” Det var Joacim som föreslog det och då fattade jag inte var tankarna kom ifrån, men vi tog ett gemensamt beslut. Vi hade ett bandmöte och alla fick säga sitt och sedan beslöt vi att ta det här avbrottet efter att sista festivalen var gjord. Jag tror att vi nog hade kunnat kläcka ur oss en skiva till, men det hade inte varit roligt längre och vi har alltid sagt att när det inte är kul längre så lägger vi ner.
Det är ert yrke, även om det är er hobby som ni har lyxen att jobba med, till skillnad mot andra som går till jobbet nio till fem. Dock måste det slita på ett annat sätt jämfört med ett kontorsjobb? Jag umgås inte direkt med mina kollegor på fritiden.
Man kommer aldrig ifrån det när man är ute på turné, fast på ett sätt kan du göra det. Du kan gå och lägga dig i bunken och dra för, men samtidigt lever man på varandra hela tiden. En positiv bieffekt av det här avbrottet och att vi kom tillbaka med laddade batterier… Joacim tänker mycket och han ligger lite före mig i de tankarna, men han tänkte ”Nu ska vi inte slösa bort det här.”, så den turnén vi gjorde 2015, då utnyttjade vi tiden. Vi satt inte bara av den. Han hade planerat en massa grejer och vissa hängde på ibland, några alltid och ibland ingen och David gör också det här, men han är lite mer självständig. Han gillar att ta djävulskt långa promenader i städerna i flera timmar, men just den aspekten att vi ska göra något. När vi var i Colombia så skulle vi vara där i en vecka och då kände han en kille där. Vi hade två dagar ledigt och han körde runt oss överallt och vi var på hur många ställen som helst och det var skitkul att få uppleva saker och det är det som det handlar om nu.
Joacim har gjort en jäkla massa grejer utanför bandet och det känns som att han har ett större behov av det än du har, eller?
Jag tror han gillar att testa nya saker. Soloskivorna han har gjort… den första var ganska mycket hårdrock, men den på svenska är popmusik, något vi aldrig hade kunnat ta in i Hammerfall. Han vill väl testa på saker. Jag får ut allt jag vill ha av Hammerfall. Det ultimata för mig är att spela heavy metal. Det är klart att jag skulle vilja göra något annat någon gång, men samtidigt tänker jag ”Jag skulle kunna använda den här idén i Hammerfall istället.” och det är ju det jag vill göra egentligen. Jag vill inte slösa bort en massa idéer och det är så det har varit. Jag behöver inte göra det för jag får utlopp för allt det jag vill göra i Hammerfall.
Du har ingen lust att göra en instrumentalskiva eller liknande?
Jag är inte den typen av gitarrist. Visst har jag lekt med tanken någon gång, men det skulle inte vara egenskrivet material i så fall, för jag vill inte, åter igen, slösa bort kreativiteten. Skulle jag skriva låtar så skulle jag ändå kunna använda dem till Hammerfall. Kanske inte om jag skulle göra en death metal-skiva, men jag känner inget behov av det.
Nästa år är det 30 år sedan Hammerfall bildades. Om nu världen öppnar upp som vanligt, har ni haft några tankar på att göra något speciellt då?
Vi har inte ens tittat på nästa år. Jag tvivlar på att vi gör något speciellt. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har ingen aning. Vi får försöka beta av så mycket som möjligt och sedan får vi se.
När jag hörde låten ”Live free or die” var min första tanke att det är en väldigt amerikansk titel…
Den handlar inte om masktvång… (skrattar)
Nej, men jag tänker på Michigan Militia ute i skogen och även den tid vi lever i just nu, speciellt i USA där det varit just mycket snack om den individuella friheten och masktvång med mera.
Låttiteln är ganska gammal och om jag inte minns helt fel kommer den från någon av ”Game of thrones”-böckerna. Jag har en lista och tyckte den var cool. Det var en bra titel och Joacim skrev texten och den hade ingenting med det att göra. Man skulle kunna applicera det på en hårdrockares liv också, ”Jag vill inte leva om jag inte kan leva mitt eget liv.” och det är ju det som det handlar om. Sedan ligger det väldigt nära till hands att göra den kopplingen du gjorde och det har jag förstått under loppets gång. Det är inte den bästa låttiteln vi kommit på, men man kan inte anpassa sig efter sådant heller.
Att få med King Diamond på skivan måste naturligtvis vara stort när man är ett stort fan. Du som gitarrist, har du några gamla gitarrhjältar som du haft möjligheten att få träffa genom åren.
Det har jag och två stycken är absolut instrumentala för hur jag har lärt mig att spela musik och kommit in i det. Den förste är Wolf Hoffman (Accept) och Glenn Tipton (Judas Priest) och KK Downing också i viss mån, men det har alltid varit Glenn på något sätt och jag vet inte riktigt varför. Glenn har jag hälsat på och det var skitkul. Bara att hälsa och ta en bild var jättestort och det var 2012 och före Parkinson. Nu är det väldigt sorgligt att se att ens stora gitarridol är så illa där an. Wolf däremot har jag lärt känna lite grann och det är så jävla mäktigt. Vi var på en festival och Wolf kommer gående ”Hey Oscar! How ya doing?” och så får man en kram. Det är inte klokt för den här snubben är direkt ansvarig för att jag spelar gitarr och han tycker det är kul att träffas. Det är ofattbart egentligen och det är så svårt att föreställa sig detta när man väl analyserar och tänker på situationen. I början tyckte jag det var jobbigt för jag är en blyg person. Det hela började när vi spelade in ”Renegade” (2000) i Michael Wagners studio i Nashville och studiohuset låg på Wolfs område. Wolf hade sitt hus där, inte en ranch men det var stort och Michael hyrde ett hus där som han hade en studio i. Vi satt där och riffade och spelade in och så gick Wolf förbi utanför fönstret. Det var coolt och man fick inspiration och energi. Det var första gången jag träffade honom. han kom in mot slutet och man fick sitta och snacka lite och hänga tillsammans, men då vågade jag knappt säga någonting. Jag vet inte hur många gånger genom åren som jag känt ”Åh, där är han!” och så vågar jag inte gå fram och sedan försvinner personen i fråga. Jag har dock blivit bättre på det genom åren fast med varierade resultat, kan man väl säga. Dave Lombardo (ex Slayer) var inte jätteglad när han träffade mig och han tyckte att jag störde honom, men vi var också fulla allihop och satt på 70.000 Tons of Metal. Han spelade med Grip Inc tror jag det var och vi satt där i gången klockan tre på morgonen och upptäckte att han satt bakom oss. Jag var inte otrevlig, men det var väl fel tillfälle och jag insisterade på att få ta en bild. Jag kan ha sagt ”Fan att du inte är med i Slayer längre!” Jag vet inte vad jag sa, men det var något som han var trött på att höra. Han log på bilden men jag såg på honom att han ville att jag skulle lägga ner. Jag fick bilden i alla fall. Slayer är ju gamla idoler som jag lyssnat länge på.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson