INTERVJU: Janne i Grand Magus

Grand Magus är tillbaka med ett nytt album, “Wolf god”, och de fortsätter att bjuda på slagkraftiga riff med rejäl tyngd. Vi språkade med sångaren Janne och han berättade om tidig musikpåverkan, skivköp på Falu marknad, om vreden när texter tolkas fel och han gav skrattandes sin syn på Mötely Crües film “The Dirt”:

Jag satte på ”The Dirt” och hade inga förväntningar alls och den är ju fjantig på många sätt, men jag tyckte den var kul och jag blev fan sugen på att lyssna på Mötley Crüe. Och så blev jag full. 

 

Vilken skiva var den första som du kan säga gjorde ett bestående intryck på dig?

Det var nog faktiskt ”Stormbringer” (1974) med Deep Purple och då var jag sex eller sju år gammal. Min brorsa hade skivan och först var det omslaget som jag gick och fingrade på och jag hade ju knappt börjat skolan då och sedan fick jag höra titellåten. Men det var ett gäng skivor i den svängen. Min brorsa hade ”Hair of the dog” (1975) med Nazareth, ”Welcome to my nightmare” (1975) med Alice Cooper och Uriah Heeps ”Demons and wizards (1972). Det är lite svårt att säga exakt, men jag tror att det var ”Stormbringer”

Var det det som senare drog dig mot den lite hårdare skolan? Jag kan tänka mig att du inte var ett stort Sunset Strip-fan, eller?

Det stämmer. Det jag beskrev nu var ju när jag var riktigt liten. Sedan när jag blev tonåring upptäckte jag hårdrock på egen hand, framförallt Black Sabbath och AC/DC, men även Judas Priest och Saxon och Whitesnake och liknande. När hela den där LA-grejen kom då var jag redan inne i heavy metal, men jag hade en period då jag var väldigt inne på Van Halen. Det var jag ganska länge, men sedan tvärtröttnade jag på dem och bara för något år sedan började jag lyssna på dem igen och de första skivorna är grymt bra tycker jag.

Själv föll jag pladask för hela LA och tyckte däremot att Metallica och Anthrax och de andra banden i den genren var så otroligt hårda, vilket den musiken inte är idag.

Då var det så. Min inkörsport var att jag ganska tidigt köpte ”Welcome to hell” (1981) med Venom på Falu marknad och det var bara för omslaget. När jag sedan kom hem kände jag bara ”Herre jävlar!” och i den där vevan var det en polare som köpte ”Restless and wild” (1982) med Accept och den har ju ”Fast as a shark”, vilken har den där hårdheten och jag kommer ihåg första gången jag hörde den och det var liksom ”Vad fan är det här?”. Då var inte steget så långt till Metallica och Slayer och därifrån sedan till dödsmetall och då var det nästan bara svensk dödsmetall. Jag har aldrig varit så inne på amerikansk döds faktiskt. Engelsk döds, som Bolt Thrower och så där, gillar jag som fan och även Carcass.

Du gillar ju Manowar också, vilket för mig är så otroligt mycket Spinal Tap.

Ja, men det tror jag handlar mycket om i vilken ålder man är i när man hör det för första gången. Det hajar ju jag, att om man är i princip vuxen och stöter på Manowar, då blir det ju ”Öööhhhh!”, men å andra sidan är jag vuxen nu och jag älskar fortfarande Manowar. (skrattar) Jag hörde faktiskt en låt från deras nya EP idag och ”I like.” (skrattar)

Du sitter med en tjusig Bathory-tröja. Pär Fontander spelade någon låt i Rockbox på 80-talet och det lät helt obegripligt för mig. Bathory har ju blivit en kultgrej.

Ja, tacka fan för det. För det första menar ju jag att han skapade en hel genre på egen hand och dessutom det här med den hemliga identiteten och att de aldrig spelade live, eller de spelade väl live tre gånger, men det var ju inte Bathory liksom. Och hela den här personan som ingen egentligen visste något om, det är ju helt sjukt coolt och egentligen var det inte bara en ny genre han skapade utan det var egentligen två. Dels den här Hammerheart-episka vikinga-prylen, men sedan även den här skandinaviska black metal-prylen med de första tre eller fyra skivorna. Det är helt sanslöst. Den där vikingaperioden, eller vad man vill kalla den, har haft ett jävligt starkt inflytande på mycket av det vi (Grand Magus) gör.

Har du sett ”Lords of chaos”?

Jag har inte sett den, men jag ska göra det. Jag har ju läst boken.

Även boken fick ju mycket kritik.

Ja, det kan man förstå. (skrattar)

Jag fascineras av den där scenen även om jag inte är ett fan. Jag har även förstått att Jonas Åkerlund (regissör) tagit sig stora friheter i berättandet.

Ja och det gjorde väl även de som skrev boken.

Har du sett ”The Dirt”?

Ja!

Låt höra! Vad tyckte du?

Av alla de där banden (LA-eran) så är Mötley Crüe absolut det band jag gillar mest, för jag upplevde alltid att de var tyngre och hårdare och de hade alltid… vilket är en grej som inte många snackar om när det gäller Mötley Crüe, att Mick Mars alltid hade ett jävligt tufft gitarrljud, särskilt om man jämför med de där andra banden. De låter ju så fjönigt så det liknar ingenting. Mötley Crüe tyckte jag alltid hade en tyngd och ett jäkla drag och Tommy Lee är en fenomenal trummis. Men det var aldrig ett band vars t-shirts jag gick omkring i, så jag hade väl lite mer distans plus att det är väl ”Shout at the devil” (1983), delar av ”Dr Feelgood” (1989) och framförallt 94-plattan (John Corabi) som jag gillar. Den är ju aptung. Jag satte på ”The Dirt” och hade inga förväntningar alls och den är ju fjantig på många sätt, men jag tyckte den var kul och jag blev fan sugen på att lyssna på Mötley Crüe. Och så blev jag full. (skrattar)

Jag hade inga höga förväntningar, men det jag mest hakar upp mig på är att det är ett jäkligt styltigt skådespelande och detaljer som inte stämmer.

Jo, men det är nog för att du har mer investerat i det.

Säkert. Vi kanske får se en Grand Magus-rulle längre fram?

Ja, jo… jag kan inte riktigt se det hända faktiskt. Jag tyckte det var en kul detalj att han übersadisten från Game of thrones spelar Mick Mars. Det gillade jag för Mick Mars har jag alltid tyckt var den balla i Mötley Crüe.

Vi går vidare. Vilket var det första bandet du lirade med?

 Alltså, jag har inte lirat i några riktiga band…

Var det Smack och sedan blev det Grand Magus?

Jag spelade i en massa band innan det och det var väl något annat där det blev en eller två demos. Jag tror vi hette Cardinal Fang, en Monty Python-figur. Men det var kul som fan, fast det var väl alltid lite så att jag var på väg mot mitt eget band på något vis och jag hade väl egentligen inte tålamod till att spela någon annans musik egentligen och jag var för dålig för att göra egen musik. Jag spelade i band i Falun också, men det var liksom inga riktiga band så där. Man träffades och repade och sedan var det någon ny konstellation. De enda riktiga band jag varit med i är Grand Magus och Spiritual Beggars.

Innan vi kommer in på nya plattan. Är du en ständig skivköpare och nördar till det med olika pressningar av skivor?

Nej, faktiskt inte. Jag köpte väldigt många skivor när jag var yngre när man var i den där åldern då man verkligen suger i sig musik, men det gick över. (skrattar) Nej, nu är jag ingen stor skivköpare faktiskt.

Vad lägger du pengarna på då?

Sprit. (skrattar) Nej, men jag läser nog mer böcker än jag lyssnar på skivor, men jag lyssnar ändå ganska mycket på musik och då är det det gamla invanda och de band som fortfarande håller på och vilkas nya platta jag gillar. De ser jag ju till att skaffa, men det går ju några år emellan. Jag gillar fortfarande musik väldigt mycket, men jag tror också att det har att göra lite med, för min egen del i alla fall, att man ägnar sig så pass mycket åt musik att då längtar man efter något annat när man inte gör det. Jag längtar efter skogen och jag längtar efter tystnad och att läsa en bok eller kolla på en film. Det första jag gör efter att ha spelat in en ny skiva är ju inte att ”blasta” något nytt black metal-band. Men vissa gör ju det. Det går i perioder kan jag säga.

Vilken är den senaste riktigt bra boken du läst?

Ja, vad var det senaste jag läste? Jag läser om ganska många böcker, men den senaste riktigt bra som jag inte läst tidigare är ”The Dumas club” (1993) av Arturo Pérez-Reverte. Det är romanen som ligger till grund för filmen ”The ninth gate” (1999) av Roman Polanski. Den boken är jävligt ball. Den kan jag rekommendera.

 

Nya plattan ”Wolf God” då? Den är inspelad i studion Sweetspot. Ni la upp en film för länge sedan där du öppnar upp en skraltig dörr till en lada och det ligger plankor och allt möjligt där inne och sedan kommer man in i en riktig studio där du även nämner att ljudet är helt fantastiskt. Är tanken att det ska se ut så där ruffigt och så finns den där snygga studion där innanför?

Det är ju så att går man till vänster ligger studion där och den andra delen av ladan, där har de inte kommit så långt ännu, men det ska väl bli någonting där också. Riktigt vad vet jag inte, men som det är nu så är det hål i taket och så där. Studion är ju byggd inuti ladan och har 6 m i takhöjd och det utnyttjade vi. Det var där vi spelade in trummorna. Det var grymt att spela in där. Vi har faktiskt spelat in trummor där tidigare på ”Triumph and power” (2014) och även på ”The hunt” (2012), tror jag. Men då var vi inte hela bandet där. På ”The hunt” var jag där tillsammans med Ludde (Witt) och spelade gitarr när vi la trummorna och på ”Triumph and power” var Ludde där helt på egen hand.

Ni spelade in live, vilket jag antar är att ni alla tre var där samtidigt och spelade?

Ja, det är ju två grejer. Dels spelade vi in tillsammans precis som vi skulle göra live och vi spelade låtarna från början till slut och det är så som vi låter och vi har inget clicktrack eller någonting, utan vi spelade precis som vi skulle göra live. Sedan när vi precis bestämt att vi haft en skitbra tagning och känt att vi tar den, då la jag på en extra kompgitarr till det som spelats in, så man var kvar i det tempot. Sedan gick vi bara vidare till nästa låt. Det var ju för det första grymt kul och det är ju mycket roligare att spela in så än att spela in till något som redan är färdigt.

Det måste ju bli mer levande att kunna stå och titta på varandra?

Ja, och man regerar ju på minsta grej som de andra gör och man spelar tillsammans, vilket är lite det som musik går ut på tycker jag. Tricket är ju då att man måste fatta en massa beslut innan man spelar in. Man kan inte efteråt… eller man kan väl göra det och de finns väl de som gör det, men då är hela poängen förlorad, men man måste bestämma hur låten ska vara vad gäller struktur och så där och sedan måste man repa låten innan, vilket också är ganska naturligt om man tänker efter. Det är inte så folk gör nuförtiden. Vi la ju mycket mer tid innan inspelningen än vad vi gjorde på själva inspelningen. Tidigare år kanske man hoppat in i studion och hållt på där.

Jag tänkte vi skulle nämna några titlar och så får du kommentera. Vi börjar med titelspåret ”Wolf God”

Jag vill minnas att det var en av de tidigaste riffen vi höll på med i låtskrivarprocessen. Den var skön att spela och man kände att man kunde kötta på rejält. Det är lite det vi håller på med. Den känslan av att man kan kötta och inte pimpinetta.

”To live and die in solitude” jag gillar titeln. Det är väl lite den tid vi lever i. 40 % av alla hushåll i Sverige är ju singelhushåll.

Åh fan! Rent generellt… det kan ju absolut vara en aspekt. Det jag skulle säga är att rent generellt har jag kommit fram till att det vi håller på med och det jag håller på med i texter till musik, det är konst. Inte i betydelsen att det är bra konst nödvändigtvis, men det är konst i sådan betydelse att det inte riktigt går att förklara vad det är för något. Hur förklarar man en tavla, om den nu inte är en politisk affisch eller så? Hur förklarar man Mona Lisa? Jag vet inte och det är lite samma sak. Texterna är ett resultat av ens tankar och ens känslor och erfarenheter och intressen. Sedan kommer det bara ut som det som funkar till musiken, så det är väldigt svårt att sätta fingret på och ”To live and die in solitude”… och det också någonting med de texterna, det är sådant som alltid finns på något vis och som alltid har funnits. Det är inte så här ”Ja, nu ska vi prata om försurningen!”… nu har vi inga texter som handlar om sådant utan de handlar om liv och död och kamp och triumf och ledsamhet och glädje och kraft och svaghet. För mig har heavy metal alltid varit sådana eviga ämnen på något vis. Jag har egentligen många gånger ganska liten aning om exakt vad det är. Jag menar, jag vet ju vad det är, men det är sällan det känns meningsfullt att gå in på det för mycket. Det här är ett exempel jag sagt förut, Judas Priests ”Metal gods”, det är inte så att någon ställt frågan till Rob Halford ”Jaha, vad handlar Metal gods om?” därför han behöver inte förklara. Gillar man heavy metal så vet man vad den handlar om, trots att man inte själv kan förklara det. Man vet det på något vis och det är lite så heavy metal är för mig. Vad handlar ”Holy diver” om? Ja du, men på något sätt så vet man det.

Det är mycket så med textförfattare. Det svaret ges ju ofta ”jag vet inte. Det kan betyda något för dig och du kan lägga in din tolkning i det.”

Så är det också, men ge fan i att tolka det fel för då blir jag förbannad! (skrattar) Det finns ju gränser och det är också grejen med texter. Beroende på vem du är så kan du ju läsa in vad fan som helst och det är både det fina och det knepiga med musik och texter överhuvudtaget.

Sinnesstämningen man befinner sig i måste ju påverka skrivandet något enormt?

Javisst! Det är väl det. Det ens personlighet som på något sätt kommer fram och ens känslor. En kombination av det.

Sista spåret då, ”Untamed”?

Det var en lusig historia. Det var nog den sista låten vi gjorde färdig och det var ett riff som det bara var så jäkla kul att spela. Jag hade ingen aning om var vi skulle göra av den låten, för jag hade ingen melodi och ingen idé om vad det var för något, men jag visste att det fanns något jävligt episkt där och som också var kul. Den är ganska rolig i början och sedan blir den episk. Den texten och den sången kom dit helt i studion efter att vi spelat in låten. Vi ville inte ändra något i musiken för vi tyckte det fäste på så mycket så jag kände bara att jag visste att jag skulle komma på något, men jag hade ingenting. Vi spelade in den på dagen och sedan satt man väl där och svettades på eftermiddagen och på kvällen blev man lite full och dagen efter var det ”I have it!” (skrattar) Och så blev det så.

Du är ju precis som exempelvis Johan Hegg i Amon Amarth, en av dessa män som kan stoltsera med ett rejält skägg. Johan berättade att han använde lite skäggkrämer och liknande. Gör du något liknande för att hålla det i trim?

(skrattar) Nej, jag är för jävla lat. Dessutom har jag inte alltid skägg heller. Nu råkar jag vara lite skäggig, men jag har ingen plan. Johan har ju ett långt skägg och jag har haft det, men det är faktiskt bara slumpen…

 

Text: Niclas Müller-Hansen