INTERVJU: Yngwie Malmsteen

Allas vår Yngwie är just nu aktuell med ett bluesalbum, som trots sitt tema, ändå innehåller alla klassiska kännetecken från den svenske strängbändaren. Han ser sig själv som missförstådd, påtalar ännu en gång att han hela tiden går sin egen väg och avslutar med ett par ordentliga visdomsord:

“Jag försöker alltid göra det bästa jag kan och det bästa jag kan är kanske inte alltid det bästa, men det är det bästa jag kan.”

 

När gick du omkring i Hässelby senast?

Du, det måste ha varit… oj, oj, oj… 1985 kanske?

Kan du bli nostalgisk och längta tillbaka till tiden då du bodde där?

Jag är inte en nostalgisk person. Folk undrar ibland om 80-talet och när man höll på att röja… jag lever i nuet och för morgondagen. Jag lever inte “in the past” liksom. Jag är inte en nostalgiker alls. Det handlar inte bara om Sverige utan det är allt. Jag ser inte på det med rosfärgade glasögon, eller vad det heter. Jag är mer att jag måste göra saker bättre. Jag vill gå framåt, hajar du? Den tiden när jag var i den åldern var det bästa jag kunde göra då. Jag tycker inte ”Åh, det var skitbra!” och jag är inte nostalgisk. Jag är mer analytisk.

Vad är det bästa med Sverige, även om du inte lever här längre?

Det är ju bakgrunden med vikingarna och sedan alla uppfinningar från Sverige. Historien. Grejen är att jag har bott i USA i 37 år och jag är amerikansk medborgare och svensk medborgare också. Jag är absolut europé på det sättet att jag har ett europeiskt… det är svårt att förklara… ett annorlunda tankesätt än amerikanerna, men å andra sidan har jag bott här i större delen av mitt liv så det är mycket som är ”adopterat” från USA, som typ American Football och sådant där. Det är mycket som är svårt att förklara, men jag är båda delarna.

Vad är bäst med USA då?

Grejen är den att när jag bodde i Sverige så var ju det jag gjorde extremt avantgarde, kan man säga. Det var ju inte bara hårdrock utan avancerad neoklassisk hårdrock redan på den tiden, så är det ju. Alla bara skrattade åt mig, typ ”Ha ha, det kommer ju aldrig bli något med det där!”, bara hånade mig hela tiden. Jag brukade aldrig tänka så mycket på det för jag visste att jag hade någonting som kändes rätt för mig. När jag hade varit i USA i en vecka så var det som att jag hade tagit över hela jävla stan (LA). Det var en extrem jävla skillnad alltså. På det första giget jag gjorde i USA var det 30 pers. Några dagar senare skulle jag spela på The Troubadour, en klubb i LA, och man kan se gatan från logen, så jag satt där och stämde gitarren innan showen och det var kö runt hela jävla kvarteret och jag tänkte ”Vad fan är det här?” Jag frågade ”Vem är det som ska lira ikväll?” och då tittade den här gubben på mig och sa ”Du. Det är du som ska lira ikväll.” Det var extremt och det var liksom bara efter ett gig. Jag blev välkommen med öppna armar så det var en sådan jävla dramatisk skillnad. Det går inte att förklara. Och jag tyckte att ”Ok, det här blir väl coolt.” Det var 1982 liksom.

Jag minns när jag läste OKEJ och du började dyka upp i intervjuer, även i utländska tidningar, så var du ganska osvensk i ditt sätt att slå dig för bröstet och visa att du faktiskt var jäkligt bra. Du höll inte tillbaka. Var kom det ifrån? Var det från dina föräldrar?

Nej, nej, nej! (skratt) Det är en bra fråga för jag har ingen aning själv. När jag tittar tillbaka på den där tiden så var jag så jävla kaxig. I allt jag gör så har jag ett motto, ”more is more” Du vet det här svenska ordet lagom, det funkar inte för mig alltså. Det är bara det mest extrema som går. 58 Marshall-stackar! Jag gör det som jag gör helt och hållet så mycket jag kan. Extremistiskt. Och det är, som du sa, jävligt osvenskt alltså, men så har jag alltid varit. Även när jag var en liten knodd i Sverige så var jag så. Jag passade inte in alls. I skolan och så… det var ju en jävla fars! Jag gjorde ingenting av vad de sa. Jag vet inte var det kommer ifrån. Jag har ingen aning. Det är ingen i min familj som är sådan alls.

Jag har jobbat som lärare i över 20 år. Var du en jobbig elev?

Jag ska berätta en sak. När jag gick på högstadiet i 7:an och 8:an så hade jag en särskild engelsklärare, som jag brukade lära engelska. Jag brukade lära honom engelska och han var också gitarrist och vi brukade meka med gitarrer tillsammans. Han var både träslöjdslärare och engelsklärare och han och jag var skitbra polare. Jag fick nyckeln till slöjdsalen så jag kunde meka med gitarren mitt i natten och så gav han mig en studio, en skrubb på andra sidan av matsalen. Jag fick ställa min motorcykel där så lärarna var jävligt coola mot mig. En annan grej som är jävligt rolig, som alla kanske inte vet, är att jag hade perfekta betyg. Jag hade inga dåliga betyg. Jag var ju aldrig där men fixade proven, ”nailade” dem, och så satte jag mig och spelade gitarr i det där rummet istället. Jag ska inte klaga. Jag tyckte de var jäkligt schyssta. De kanske såg någonting i mig som ingen annan såg. Jag har ingen aning.

På nya albumet ”Blue lightning” sjunger du själv, precis som på förra alstret ”World on fire” Kommer framtida album nu ha dig på sång?

Ja.

Det finns ingen sångare du skulle vilja jobba med?

Nej, den enda som jag gjorde någonting med och skulle vilja göra igen är Ronnie (Dio, 1942-2010) och han finns inte kvar. Jag är jävligt bekväm med det här. När jag bodde i Sverige så var jag en soloartist, men det var hundra olika basister och hundra olika trummisar och jag var sångare och gitarrist. När jag sedan åkte till USA så lirade jag med två andra band och sedan blev jag soloartist 1984. Jag hyrde musiker… jag anställde musiker och sa ”Här får du en lön och det här ska du spela!” och jag bestämde mig redan då. Trummisar, basister och keyboardister med dem var det inget problem. Det var bara ”Jaha, ok.”, men sångarna skulle alltid vara stjärnor och de skulle skriva texter och de skulle vara ditten och datten. Jag sa att ”Jag skriver texterna och du sjunger!” och det var aldrig ett problem med det, men det är inte anledningen till att jag gör det här utan det är för att jag är så jävla trött på det. Alla snackar så jäkla mycket skit om det här, ”Malmsteen, han är svår att ha att göra med!” Vad då svår att ha att göra med? Jag ger dig en check, betalar din lön för att göra ett jobb. Du jobbar inte med mig, du jobbar för mig. Sångare har en lustig inbyggd funktion med att de ska vara stjärnor, men det får de gärna vara någon annanstans.

Hur tidigt upptäckte du att du faktiskt hade en röst?

Jag har ju alltid sjungit, även som en liten grabb. Jag har alltid gjort det så det är ju inget som jag börjat med nu. De senaste 5-7 åren så har jag sjungit allting live och sjunger man live så stärker man rösten. När man sedan går in i studion så är allting mycket lättare. Det byggs upp på så sätt.

Du hade aldrig någon tanke med nya plattan att du skulle ge dig i kast med gamla bluesgitarrister som Robert Johnson eller Muddy Waters?

Nej och det är som jag förklarade till dem när de kom med den här grejen. De sa ”We want you to do a blues album!” och jag sa ”Ja, jag vet, men det kommer inte att bli någon sådan här deltablues eller southern blues, utan det kommer bli bluesy rock i så fall.” Sedan sa det ”Vi vill välja låtarna.” men jag svarade ”Kan jag välja låtarna och om ni tycker det är bra så kan vi bestämma att vi gör det?” Jag valde låtarna, men jag var aldrig inne på den här gamla deltabluesen. Det jag kan säga att jag lyssnade på var ”On the way” med BB King, men han var ju extrem. Det var ju så jävla bra, så sjukt bra.

En låt som ”Smoke on the water”? Även om man är ett stort fan av Deep Purple så är den ju jäkligt sönderspelad, eller hur?

Jo, det är den, men jag såg faktiskt ett klipp på YouTube häromdagen från Budokan (Tokyo) 1988 där jag kör ”Smoke on the water” och så hade jag Jeff Baxter från Doobie Brothers som gästspelare. Jag brukade köra den låten 1980 också och den och ”Purple haze” (Jimi Hendrix) har känts som mina. De är ju inte mina, men… och så var det många låtar jag inte sjungit förr som var jävligt ovana för mig, men det kändes jävligt roligt också, som ”While my guitar gently weeps” (The Beatles) och ”Paint it black” (The Rolling Stones), ”Forever man” (Eric Clapton) och ”Blue jean blues” (ZZ Top) jag har ju tyckt de var jävligt coola, men jag har aldrig kört dem så det kändes jäkligt coolt.

De egna låtarna du har med, skulle du kunna tänka dig att göra en hel platta med bara eget material i samma stil?

Det är klart man kan göra det, men om du lyssnar på mina plattor genom åren så har jag alltid en bluesig låt med eller nästan alltid. Bluesen har alltid känts nära hjärtat på mig, men jag känner att den naturliga grejen för mig att göra är det neoklassiska. Det är många år sedan jag slutade skriva låtar för att försöka få dem spelade på radion. Det gör jag ju inte längre. ”Heaven tonight” och ”You don´t remember” skrev jag ju direkt för ett radioformat, men det gör jag inte längre. Nu skriver jag bara de låtar som känns… ”World on fire” (2016), den skivan tycker jag kulminerar i alla grejer som jag alltid velat göra. Jag vet inte. ”Never say never” som jag brukar säga. Jag sa alltid att jag inte skulle göra en bluesskiva eller en akustisk skiva och nu har jag gjort båda.

Jeff Scott Soto har uttryckt att han gärna skulle jobba med dig igen. Är det något du skulle kunna tänka dig?

Nej. Det är ungefär som om du är gift och sedan skild och din gamla brud säger ”Kom igen nu för fan!”… nej du. Jag känner inte för det alls. Det är så jävla baklänges.

Om det skulle vara så hemskt att det börjar brinna hemma hos dig. Förutom fru och barn, vilken gitarr räddar du först?

Oj, oj, oj! Det blir den gamla Play Loud-gitarren. Den måste jag ju ta även om det bara är en gammal skitgitarr. Den är inte bra, men min son ska ha den.

Lägger du mycket pengar på gitarrer fortfarande?

Nej, jag har så många och jag behöver inga fler.

Du har varit runt hela världen, du har lyckan att få jobba med det du älskar mest att göra… skulle du kunna definiera vad lycka är?

Nästan varenda dag när jag vaknar och tittar ut genom fönstret och ser poolen och tennisplan och jag har världens mest underbara fru och en underbar son så skulle jag aldrig kunna drömma om att ha något bättre. Någon har välsignat mig på något sätt. Jag måste bara säga ett stort tack. (skrattar)

Vad finns kvar för Yngwie Malmsteen att göra?

Jag har en turné som kommer nu. En halvtimme innan jag går upp på scen så säger jag till bandet att jag ska göra en setlist och aldrig en setlist som kvällen före, men när jag sedan går på scen så blir det ändå en annan setlist än jag skrivit ned. Det är aldrig samma solo och jag utmanar mig själv hela tiden. Skulle jag bara gå upp på scen och lira som en jävla jukebox och lira samma solon och samma låtar som alla vill höra, då skulle jag lagt av för länge sedan. Det är ingenting, det är inget drama i det. Vad jag behöver göra är att utmana mig själv. Varje kväll jag går på scen så känns det nytt. Det är det som får mig att hålla på.

Ditt band idag. Det har skrivits ganska mycket om hur det är en vägg av Marshalls, du i mitten och dina medmusiker mer åt sidan. Vad var tanken med det?

Jag behöver mycket rum. (skrattar) Jag gjorde en turné med Steve Vai och grabbarna och när jag var på scen så var jag i mitten. Var Steve Vai på scen var han i mitten och bandet var bakom, som kulisser kan man säga. Jag tyckte det såg coolt ut och det var lite annorlunda än bara den här standardlayouten och jag gillar inte att ha trummorna i mitten. Jag tycker det ser så jävla dumt ut. Det känns rätt för mig att göra så här och det är inte för att ”Hey, kolla på mig!” utan det är bara så här vi gör. Jag kan ändra på det imorgon, vem vet?

Genom alla dessa år, vilket är det konstigaste ryktet du hört om dig själv?

Ja, vad är det konstigaste rykte jag inte hört om mig själv? Jag tror jag är extremt missförstådd, men å andra sidan är det sådant som jag är van vid. Även innan jag var känd, eller vad vi nu ska kalla det, så var det ingen som förstod mig alls. Jag har en jävligt rak vision. Jag ser rakt fram och jag tittar inte så mycket åt sidorna. Jag lyssnar inte så mycket på bakgrundsbullret. Jag kommer ihåg när jag var en liten grabb och jag var så extremt dedikerad till min gitarr och alla sa ”Vad fan håller du på med? Klipp håret!” Jag lyssnade på Genesis och Vivaldi och sådant där och spelade på full volym på Marshallförstärkare och folk sa ”Vad fan håller du på med?” Sedan kom punken 1977 och jag tänkte ”Vad fan är det här? Allting är förstört.”, men jag sket i det och fortsatte med min grej och sedan kom 80-talet och lite lutade jag mig mot det här 80-talssoundet och ville vara på radio, kanske lite grann, men sedan 1990-91 kom grunge och då försvann allting igen, men jag bestämde mig för att jag inte ska ändra på vad jag gör. Jag lyssnar inte så mycket på vad folk säger och när jag säger det menar jag båda grejerna de säger, folk som kallar mig Gud och de som kallar mig för ett skithål. Båda delarna tycker jag är extrema och liksom löjliga. Jag vet vad jag är för någonting. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill och jag behöver ingen producent för jag vet vad jag vill. Jag går rakt fram som en jävla laserstråle. Det är vad jag gör och så har jag alltid hållit på. På så vis tror jag att jag är mycket missförstådd. Folk tycker jag är en egoist. Vad då egoist? Alla de största banden som jag älskar, som Stones och Purple eller vad det än är, de är ju ett band och jag älskar dem för vad de gör och har gjort och jag säger inte att det är något fel med det, men det betyder inte att jag vill göra det. Jag vill inte göra det. Jag är som en målare eller en klassisk kompositör. Jag jobbar inte med folk, jag gör inte det. Anledningen till det är för att jag är så jävla full av idéer så om jag har någon som kommer och säger ”Kan du försöka med det här?”, det bara förstör min vision och vattnar ur den och då blir det inget bra. Därför har jag satt mig i en situation där jag är den som gör grejerna. Jag är ärlig och försöker inte vara något som jag inte är. Jag försöker inte fejka någonting. Det är kanske en av anledningarna till att jag nu snackar med dig. 1986 var det band som sålde 14 miljoner skivor och nu jobbar de på McDonalds. Om man försöker att göra något som andra säger åt en, då tror jag inte det är på riktigt liksom.

Genom din karriär, har det varit något tillfälle där du känt att det varit riktigt kämpigt?

Ja, det är klart. 1987 var ett jävligt jobbigt år. Allt det värsta som kunde hända hände. Det var olyckan och morsan och pengarna och jordbävningar. Det var extremt svårt och jobbigt. Jag brukade ju dricka jävligt mycket men nu har jag inte rört alkohol på 15 år. Jag försöker alltid göra det bästa jag kan och det bästa jag kan är kanske inte alltid det bästa, men det är det bästa jag kan.

 

Text: Niclas Müller-Hansen