Den 7:e augusti släpper Avatar sitt nya alster som bär titeln “Hunter Gatherer” Vi gjorde som sig bör i dessa coronatider och rev av ett zoomsamtal med sångaren Johannes. Det blev lite kort om några av de nya låtarna, Corey Taylors visslande, hatet mot Håkan Hellström, att bli förbannad på världen och en del annat.
Jag läste en intervju, kan ha varit med dig, där Gojira nämndes som en influens. Vad säger du om dessa fransoser, som hyllats enormt mycket de senaste åren?
Det är mycket man kan säga utöver att de är skitbra. Vi började äntligen fatta vad det faktiskt innebär att vara ”groovig” med albumet ”Black waltz” (2012). När vi sedan började fatta att det ska svänga och att det även gäller extremare låtar, att det finns ett sväng, och att Gojira, även om de har en massa olika lägen, alltid har ett sväng där. Den där AC/DC-faktorn gäller även om det är Optica Magnus. Det finns ibland en lite förbisedd Morbid Angel-faktor i Gojira, som också är ett lysande exempel på att de gamla dödsbanden svängde på sina egna personliga sätt. De var unga och fattade knappt var de gjorde. ”Gateways to annihilation” (Morbid Angel, 2000) är en av mina favoritskivor. Sedan är det en lång lucka med Pro Tools-döds och sedan kommer band som Gojira. De utvecklar dessutom vad de snackar om, vad som sägs och vad extrem musik kan vara och vad för slags filosofier som får plats i det, att det också bärs vidare. Groove-svänget är den stora grejen. Musikaliteten i sig, men svänget och passionen, som jag tycker lyser igenom i spelandet, och att de kan vara mediterande, franska hippies som håller på med sin aktivism. Hur mycket respekt jag än har för deras musik så är den hundra gånger mer för det de tror på och att det är välformulerat och de känner jag att jag har mycket att lära av.
Du nämnde Pro Tools. Stämmer det att ni spelade in nya skivan analogt?
Ja, eller man kan ju ta det bästa av båda världar. Bara för att man har alla knappar att trycka på så måste man ju inte trycka på precis allt. Man kan spela in på band så du får bandljudet och ändå ha tillgång till ditt arbete i Pro Tools och kan jobba med det. Det som hände, och jag tror inte vi är de enda, jag tror inte det är många i vår genre som spelar in live så som vi gjorde, men sedan tror jag ändå att folk har lärt sig att backa lite från Beat Detective, tror jag det heter, som hackar upp trummorna så de ser ut som tågräls och ger någon märklig idé om vad det innebär när någonting låter perfekt, som är en helt sjuk tanke. Vår andra platta var ju ganska ”beat detectad”, för när man är ung så vill man, tyvärr, lägga energi på att vara rädd för att det ska vara fel. Men då blir det så där ”Vad då fel?” Och det är bara för att musiken ska vara perfekt, men åter igen, ”Vad då perfekt?” När man försöker behandla musiken och vad du åstadkommer till för mycket matematik och det bestäms att vissa regler gäller mer än andra… sedan åker man på turné, man åker i en van och lyssnar på musik och tycker att Black Sabbath och Led Zeppelin fortfarande är bäst, då ställer man sig frågan ”Helvete, varför ska inte vi försöka att också vara lika bäst?” Det måste ju vara ambitionen i alla fall. Mänskliga faktorn är ju mer perfekt än det som en dator kan göra åt oss på det viset. Vi spelade live och stängde av ”klicket” Det är någon låt här och där i några av det snabbaste (partierna) där vi spelade in till ”klicket”, men det är fan inte mycket. Det håller sig ändå där det ska vara och börjar och slutar med endast någon ”diff” på en eller två bpm. Sedan hände något i mitten där det kommer någon grej där det går snabbare en stund och sedan tillbaka eller saktar ner lite och går sedan tillbaka, men det följer hur låten känns. På det sättet är skivan full av fel och inte alls perfekt, men däremot låter det så jävla mycket bättre.
Perfekt är ju sällan bra. Det blir för könlöst.
Ja. Lyssnar man på ”Back in black” blir det så tydligt. De släpar lite, hänger liksom och det blir tungt och det blir tufft. Lyssnar man sedan på ”Aces high” (Iron Maiden), som är motsatsen, fast lika grym… jag använder den som exempel som världens snabbaste låt… det är en ”köra för fort med bilen”-låt där Nicko McBrain bara rusar till och då är det de där piloterna som springer till planen och ska vara flygaräss. Tänk den på ”clicktrack” eller ”Back in black”, fy fan! Varför ska vi 2020 tänka på något annat sätt. Det är dumheter.
Det är ju ett problem med tekniken. Vi eftersträvar att allting ska bli lättare och bättre, men det blir inte nödvändigtvis roligare för det.
Nej, precis. Jag nämner inget namn så det inte blir skvaller, men jag vet om ett samtida band som jag annars tycker om, tycker om personerna och har respekt för vad de gör och dessutom gillar jag låten, men jag vet att de åkte till en känd amerikansk artists egna studio. En studio som har det där bordet man vill spela in på och som har det där fantastiska rummet där man piskar skiten ur trummorna och sedan ”sound replacar” man varenda trumslag med något ”preset”-paket när man lika gärna hade kunnat spela in det med en keyboard. Man känner bara ”Varför gjorde ni så?” Vi höll ju på med att byta virvel mellan varje låt och vara i det där rummet och spela in lite fel med flit, för att få det så där gött som på rullbandknappen finns inte i Pro Tools än.
Jag läste att du gav dig ut på vandring i LA när ni var där och spelade in?
Ja, jag var utomhus två gånger under hela skivinspelningen. Vi gick och handlade mat vid två tillfällen istället för att beställa, så vi lagade mat två gånger, men sedan var det en dag då jag kände ”Jag blir galen.” Jag tror inte någon har gått så mycket i Los Angeles sedan det var mexikanskt, så att säga. Det var kul, för det bär en stad jag underskattat mycket för att jag har haft mina fördomar om att det är en massa folk med solglasögon inomhus, men när jag gick omkring var det ju bara trevligt och skönt folk och bara roligt. Vi var i en bra studio med bra människor. Vi var där i tre veckor, men vi var ju inte där för att turista heller. Vi var ju lite nojiga när vi var där för dit hittar ju management och skivbolag och så kanske någon känner någon som ska komma och titta. Vi har ju varit i Thailand på någon resort alldeles själva och ett slott som gamla östtyska punkhippies drev utanför Dresden. Den där grejen att leva lite som en domedagssekt, men det fanns våningssängar i studion i LA också så vi kunde ha det livet där.
Corey Taylor (Slipknot, Stone Sour) medverkar med vissling på låten ”A secret door”.
Vi har öppnat för Slipknot en gång och hans fru tycker vi är förbannat bra och vi har haft lite kontakt med henne, inte så mycket jag som de andra i bandet, men sedan har han väl börjat gilla oss. Sedan var det också Jay (Ruston) vår producent, som producerat Stone Sour. Det var lite ”Jag och frugan kommer gärna förbi och hejar för vi ska ändå vara i LA och om de vill så kan jag göra något. Jag är helt öppen för det.”, sa han lite snällt så där till några hårdrockskillar födda ´86. Det första jag tänkte på var South Park och i de tidiga säsongerna hade de Jay Leno som en katt och George Clooney var en hund. Det här är en humorbefriad skiva med flit. Vi rensade ut det vi gjorde tidigare och då var det dels väldig ointressant rent konstnärligt att göra det igen. Det hade inte varit lika kul en andra gång. Det här är väl vad vi egentligen sysslar med. Vi hade en idé för en musikvideo som vi inte kommer att genomföra. Jag ser framför mig hur man kommer in i studion och kramas och hälsar och han sätter på sig hörlurarna framför mikrofonen, sedan blir det bara vitt och nästa gång man ser honom så står han i Grand Canyon och visslar. Det roliga är att han är mycket bättre på att vissla än jag är. Vi pratade om det och det går ju inte att inte ta det på allvar, ”Ha ha ha, kan du vissla?” och han säger ”Ha ha ha, ja det kan jag!” och så går han in i båset och skrattar och sedan bara ”Nu kör vi!” Det var det och lite bakgrundsskrik.
Vissling är lite tveeggat. Det kan ju bli dåligt som i Scorpions ”Wind of change”…
Jag älskar ”Wind of change” Det lökiga är att jag har gått runt i Moskva och tänkt på den. (skrattar) Det måste ju ändå ha varit lite häftigt när Berlinmuren föll och sedan åka och spela i Ryssland.
Självfallet, men vissling kan bli lite pannkaka.
Det är lite mer Ennio Morricone än Per Gessle. Jag tycker han Björn Olsson (gitarrist i Union Carbide Productions och The Soundtrack Of Our Lives, samt producent för Håkan Hellströms ”Det kommer aldrig va över för mig”) är för jäkla skön. Han är en sen upptäckt för mig och det är roligt att han bekräftar att Håkan Hellström är ett jävla svin och hur han översatt texter. När någon artist dör så kommer jag på mig med att lyssna mer ordentligt. Glen Campbell (1936-2017) heter väl han med ”Wichita lineman” och plötsligt hör jag ”… jag vill ha dig för gamla tiders skull…” (Håkan Hellströms ”En midsommarnattsdröm”) och jag kände bara ”Fan, här sitter man och anstränger sig och han spelar på Ullevi hela tiden!” Vår trummis har bättre koll på Björn Olsson och sedan lyssnar man och då är det ”Men va fan? Aha, så om jag fattat det så köper han låtar av Björn Olsson, byter ut visslandet och sedan snor han gamla texter?” och då känner jag bara ”Men då gör han ju ingenting!” Men jag gillar svensk, somrig indiepop…
Jag har valt ut några låtar som jag tänkte att du kunde få berätta lite om. Vi börjar med ”Colossus”
Musiken och riffandet kom på en timme, om vi börjar i den änden. Det gåt så jäkla fort för oss. Det är mycket ”team” i den. Jag läste om ett vetenskapligt projekt där man försökte bygga en mänsklig hjärna inne i en dator. En simulation av en fungerande hjärna med alla synapser. Det drar jättemycket ström och så, men när man väl lyckas så blir det väldigt existentiellt för om du har någonting som beter sig precis som en människohjärna, då måste ju den uppleva sig själv som en människa. Det är ju någon sorts underverk att bygga en sådan sak om de skulle lyckas. Kolossen är ett av de sju underverken, så det är lite av Frankensteins monster. Jag är ett stort fan av vetenskap och den vetenskapliga metoden och hur vi experimenterar och har teser och hele den grejen. Det är så jäkla häftigt att man satt det i system, men sedan finns den skrämmande sidan av det och konsekvenserna av det, vad det betyder och det där med att skapa ett medvetet liv på det sättet. Var går gränsen och vad är det etiska och vad får vi lov att göra?
”Justice”
Ja, ”Warden, let me in!”, att be fångvaktaren släppa in en. En känsla av att försöka anpassa sig och falla in i ledet och existera på ett plan som det verkar vara önskvärt att man gör, men då det ändå inte fungerar. Man är ändå inte önskvärd och man fungerar inte själv på det viset… att om man ska gå med på alla dogmer så som de är eller har varit och vara så statisk, då blir varenda människa sjuk i huvudet. Det handlar väl om att slå sig ifrån den känslan, att bli vansinnig på hamsterhjulet eller ”råttan i labyrinten” Till och med att slå sig ifrån den där känslan av att ”Ja, emellanåt har jag verkligen försökt att passa in och fungera…” och ibland så lurar man sig fortfarande till att den här ”falla in i led-tillvaron” funkar, men jag tror inte det riktigt funkar för någon. Folk bara finner sig i att vara miserabla. Den andra sidan av det är intolerans för de som inte passar in i din verklighet och sinnesvärld. Om man drar det till sin spets så skulle det kunna vara just nu om du är en del av det strukturella, rasistiska polisväsendet i landet i väst. En laglydig, svart amerikan som säger “Men va fan, jag har till och med lärt mig att snacka med en sådan där vit tv-röst och svarar yes officer, no officer!” eller “Jag låg och sov när när du sparkade in min dörr och inte ens då får jag finnas eller existera.” Låten skrevs självfallet före det som hänt nu, men det är ett talande exempel för hur ”när jag nu gjorde precis som jag skulle göra, så blev det ändå fel och då är det fan inte mig det är fel på, då är det dig det är fel på.”
Sista låten jag valt och som också är den titel jag gillar mest är ”When all but force has failed”
Varje skiva ger på sitt sätt ett försök att skala av ett till lager av skitsnack om sig själv. Att göra nya skivor hela tiden är som att skala en lök och vi har fått bort åtta lager, så det är bara tre miljoner lager kvar innan man är rätt människa. En sak som jag passat mig för hela tiden, är att peka finger med låten. Vi har aldrig varit uttalat partipolitiska. Är du rasist så är du fan dum i huvudet och kan gå och kamma dig. Så långt är det okomplicerat. När jag såg bilder på sjöfåglar som legat och tynat bort och man såg vad de hade i magsäcken och att det var plast… då blir det bara ”Men för helvete, vad håller vi på med?” och att då säga ”Vad håller du på med?” och sedan blir det ”Men vad håller jag på med?” Och raden ”One more year and I´ll be a millionaire”… jag håller också på i ett jäkla race och försöker hitta olika sätt att hoppa av de mest destruktiva sakerna. Jag blir förbannad på världen och sedan borstar jag tänderna och skruvar av tandkrämslocket… Hur många gånger har jag gått till plastsorteringen och hur många gånger har de hamnat i blandsoporna?
Så är det ju. Nu är ju frågan när ni åker ut och turnerar igen?
I vårt fall nästa år, om inget händer. Vi får se vilken kontinent som ska brinna… Det blir ingen spelning i år i alla fall. Jag ska gå en finskakurs och träna yoga och sedan får det här jävla året ta slut någon gång.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk (Gojira, Slipknot), Björn Olsson (Avatar)