På Sweden Rock Festival satt vi åter ned en liten stund med Atron aka E-Type aka Martin Erikson för ett kortare snack om första hårdrocksgiget, att ta kritik och nostalgi:
– Jag kan sakna den nästan religiösa upplevelsen som jag upplevde när jag fick ”For those about to rock” (1981). Jag fick skivan i födelsedagspresent och jag och min kompis smet undan till mitt rum och föräldrarna blev nästan oroliga och undrade ”Vad ska de där två pojkarna göra nu?” Vi låste dörren och la andaktsfullt på skivan och bara tittade på varandra. Man blir väldigt nostalgisk.
Vilken var den första hårdrockskonserten du var på?
Jag tror det var Ian Gillan på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm (1982). Det var sittande publik, men vi höll på att bryta sönder stolarna för vi stod på dem och hoppade så de bara vek sig. En tjej i vårt gäng blev så jäkla Elvis-starstruck, så hon klev på folks axlar ända fram till scenen, klev upp på den och presenterade sig, var på Ian lyfte upp henne och bar henne på ryggen samtidigt som han sjöng. Otroligt kul. Det är den första konserten jag minns. Sedan tror jag dock att jag såg Motörhead på Isstadion före det, när jag nu tänker efter.
Minns du om det giget eller något annat du såg vid den tiden, påverkade dig på något sätt?
Ja, något som verkligen påverkade mig och som jag bär med mig än idag, är när jag såg Motörhead, vilket var på Bomber-turnén. När man sprang in i hallen så såg man flygplanet högt upp i mörkret och sedan åkte det ner under konserten. Vi stod och tittade på det och vi hade bara hört talas om det innan och det kan jag minnas än idag som något som hade en stor påverkan på mig. Man ska inte vara rädd för att ta ut svängarna eller vara försiktig och man ska inte be om ursäkt. Sedan minns jag även när jag såg AC/DC och de där uppblåsbara damerna i ”Whole lotta Rosie” Det var en stor grej. Jag minns även KISS på Stadion (1997). En kompis till mig kände Paul Stanleys fru, så hon bjöd in oss för att käka lunch på Långholmen. Jag satt i Cheironstudion då och sa till Martin (Max Martin) ”Kan du inte hänga med på lunch?” och han svarade ”Nej, jag har inte tid.”, men jag sa ”Kom igen, du kommer gilla det här!” Efter lite tjat hängde han på och när vi kom in i restaurangen sitter Paul Stanley där och säger ”Hey guys!” Martin sa inte ett ljud till någon och satt bara tyst och sedare tog han bara en taxi därifrån. Jag har inte hört honom säga ett ord om det sedan dess.
Saknar du tiden före Spotify? Innan en skiva släpps idag har man redan kunnat lyssna på flera låtar och sett hur de jobbat i studion. Tidigare visste man ingenting om skivan.
Jo och av flera skäl. För det första var man fullständigt överlycklig likaväl som man var lite besviken när man fick ett innerfodral på vinylen som var tomt. Man är ju uppväxt med turnéfoton och liknande. Det saknar jag jättemycket. Jag kan sakna den nästan religiösa upplevelsen som jag upplevde när jag fick ”For those about to rock” (1981) Jag fick skivan i födelsedagspresent och jag och min kompis smet undan till mitt rum och föräldrarna blev nästan oroliga och undrade ”Vad ska de där två pojkarna göra nu?” Vi låste dörren och la andaktsfullt på skivan och bara tittade på varandra. Man blir väldigt nostalgisk. Jag minns första gången jag köpte Dag Vags ”Palsternacka” (1980) och den var helt genomskinlig – ”What? Man ser igenom skivan!” När skivbolaget frågade mig om DAMPF och vilken färg jag ville ha på vinylen sa jag ”Blodröd!” till vilket de svarade ”Ok, du är inte den första, men vi fixar det.” Jag svarade ”Jag skiter i om jag är först eller inte! Det är min första skiva. Det måste finnas någon samlingsgrej.” Jag var även inne på att man skulle signera den eller ta en ring och sätta ett sigill på den eller något.
Hur känns det nu då när skivan är släppt? Är det förlösande?
Jo, men det är det. Jag skulle kunna säga att det inte finns något spår jag behöver prata om. Det finns inget i stil med ”Ja, jag önskar ju att den låten var lite längre.” eller ”Jag önskar att jag inte sjöng på tyska i den låten.” För mig är det en kanonplatta. Jag hade dock velat att ”Jerusalem” var en refräng längre. Det är skojigt och vi har fått jättefin kritik från många håll. Exempelvis Metal Hammer UK, som är en av de tyngsta. Sedan fick jag även en sådan där ovärdig sågning från en tidning som inte kunde köpa att ”han som har gjort Campione kan inte göra hårdrock” Lite att en sådan människa inte är värdig. Och sedan en kvällstidning som skrev… och det här är så bra ”Det är en värdelös skiva, han kan inte sjunga och det är dålig engelska, men låten ”Twilight eyes”, vilken jävla låt! Den kommer jag ha i hjärnan tills jag dör.”, skrev de. ”Den sitter som munherpes.” eller var det var. Är det dåligt, eller?
Hur tar du kritik?
Mycket lugnare nu. Jag kan inte avgöra om det är att jag är lite äldre och skiter lite grann i det… vet du vad jag tror. Jona Tee är 20 år yngre och han tar det med ro och säger ”Vet du varför? Jag är så jävla nöjd med plattan. Det finns ingenting att skämmas för.” Nu ska vi inte jämföra med de andra stora tyska bröderna, men varenda låt är inte 100 där heller.
Ju äldre man blir desto mer känner man att man skiter i vad andra tycker. Vad gäller allt egentligen.
Jo, men det tycker jag att du har rätt i. När första Maidenplattan kom hade de ingen publik utan det är mer ”Vi tycker om det här vi gör i vår replokal. Vi skriver låtar och bollar idéer.” Sedan får man plötsligt en publik och då vill man inte göra den besviken och då börjar man skriva utifrån något annat. Man kan ha det som jag haft med E-Type och skivbolag som sagt ”Det där är inte E-Type. Gå tillbaka och gör E-Type!” Tänk om de inte hade sagt det? Då hade man kanske fått utvecklas och blivit något annat. Jag är inte missnöjd. Jag tycker det har varit helt fantastiskt. Jag har tagit beslutet själv. Jag är vuxen. Men sedan när folk lyssnar får man ett ansvar. Man kan inte bli för galen. Man vill inte göra någon besviken, men man vill fortsätta på den resan man är på. Man sitter ju på en kvast och åker iväg och det är lite ”Var landar vi någonstans?” Det finns ingen baktanke med skivan. Den är ganska fri från det. Jag skickade minst 40 låtar till Jona, men jag sa inte ”Det här är bra och det här är viktigt för mig.” Vi har en låt som heter ”Sie mich an” och jag älskar den låten. Den är så jävla brutal, men den har inte refrängen där det swushar upp, så den blev inte av. Den ville jag ha med, men Jona var ”Njaaaeeee…” och han fick välja. Jag ska inte sitta och säga vad som är bra och välja låtar.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Tallee Savage