INTERVJU: Mikael Stanne i Dark Tranquillity

Göteborgs stoltheter är just nu aktuella med nya albumet “Moment” Rocksverige ringde upp frontmannen Mikael Stanne för att bland annat snacka om drickandet, att utvecklas som frontman och närgångna fans:

Ibland har vi fått säga till ”Du får gärna komma, men vi kan inte hänga.” och det finns folk man fått be turnéledaren avvisa och samtidigt har vi sagt ”Men säg inte att det var från oss.” Vi är ju fortfarande skandinaver och livrädda för konfrontationer.

Vi förlorade en ikon nyligen, Eddie Van Halen. Har han eller bandet haft någon betydelse för dig på något sätt?

Nej, det kan jag nog inte säga. När jag började lyssna på hårdrock tillsammans med min polare så var hans pappa helt inne på Van Halen och då tyckte jag det var gubbigt. Han gjorde egna gitarrer och satte på stripes precis som på Eddies gura, vilket var svincoolt. På 80-talet var det ju David Lee Roths videos och det var fjantigt och det kändes aldrig på allvar hur coolt det än var och samma med Van Halen, det kändes aldrig som att det var musik på allvar för mig. Det är nog det som fastnat tyvärr. Det är lite tramsigt på något sätt. Nu när jag lyssnar på det är det skitbra och fan vad grymt det är, men det är fortfarande något oseriöst med det som gör att jag inte kan ta dem till mig. Det har tyvärr pajat det lite för mig. Det är något med den där partyhårdrocken, det har aldrig varit min grej. Sedan finns det ju klipp med alla solon samlade i en enda lång fil på YouTube och då känner man ”Fan vad grymt! Det blir perfekt.” så slipper man höra den som sjunger.

Vilka frontmän tittade du på som ung för att influeras av?

De första banden jag såg… för annars var det ju taskiga VHS-videos. Martin Walkyler var ju en av mina hjältar som ung. Han sjöng i Sabbat och han var grymmast. När man lyckades se en video med honom kände jag bara ”Men för fan, det här är det coolaste som finns!” Mille Petrozza (Kreator) så klart. Han hade en skön feeling. Jag såg Grotesque tidigt så Tompa Lindberg var en och ändå var min granne, Man såg honom och kände ”Fan vad härligt!” Han sket i allt och gick bara loss och gick inför det stenhårt utan att bry sig om vad som var rätt eller fel och det var väl lite det man ville hitta. Det ska vara feelingen och kännas gött och så får man bara låta det hända på något sätt.

Hur känner du själv om din resa som frontman?

Nu är man säkrare och lite mer bekväm, men det är fortfarande lite nervigt och det är lika konstigt och man anpassar sig efter situationen. Ibland är det jättestort och ibland jättelitet och ibland intimt och coolt. Man känner sig nära och kommunicerar med någon och ibland står man bara och viftar med armarna inför en stor publik man knappt ser. Jag vill inte säga att jag känt mig obekväm med det för jag har alltid gillat det. Jag gillar uppmärksamhet och jag gillar att få stå där och hojta och vifta och väsnas, men kommunikationen är väl det man känner är svårt ibland. Man är i grunden kanske ganska blyg… eller inte blyg, men osocial kanske i alla fall, men där behöver man ju lite socialt glidmedel liksom, så man känner sig redo att se folk i ögonen. Det är inte alltid lätt. Den biten är väl den svåraste. Sedan så har man haft problem med rösten genom åren och känt ”Fan, vad kass jag är idag!” och då får man dölja det med att fejka självsäkerhet, det har man ju lärt sig att göra. Fejka självförtroende. Ibland får man ju fan verkligen låtsas.

Det är väl ganska vanligt att människor som står på scen, många gånger säger att det från början fanns en blyghet eller att man inte är särskilt social egentligen. Ändå hamnar du i ett yrke där du utsätts för det här hela tiden, så att säga?

Precis, men det är nog mest i perioder. I vanliga fall är det inte alls jobbigt för man är inte blyg eller skygg på något sätt, men vissa dagar vill man bara dra sig tillbaka och då är man på en sådan där 40-dagarsturné och då är det inte läge. Det är väl de gångerna det kan vara jobbigast. Det som är jäkligt skönt är att man har skapat någonting, man har gjort någonting, skrivit någonting som man suttit och grunnat på och som kanske har plågat en länge och då är det skönt att få skriva av sig och det är även skönt att få skrika ur det sig också inför folk som fattar det. De kan ta det till sig. Man kan i alla fall känna att några förstår det. Det är väl det ultimata gensvaret och kvittot på att man hittat rätt. Då är det inte lika jobbigt längre. Hur jobbigt allt annat är så är det det bästa som finns och det man ser fram emot hela tiden och som gör att man fortsätter.

Det måste ju vara en enorm egoboost att stå framför en publik. Varje rörelse du gör kan de göra, de sjunger med och så vidare. Min mamma har väldigt svårt för det där. Hon ser det som en masshysteri när någon står på scen och slänger upp näven i rösten och sedan gör 10 000 i publiken detsamma.

(skratt) Det är ju instinktivt. Du kan se ett kasst band och helt plötsligt flyger händerna upp i luften för att alla andra gör det.

Det måste vara det där med att få tillbaka när du står på scen, som fortfarande är dragkraften även för de band som befinner sig på stratofärsnivå, som Rolling Stones? De är över 70 bast och har enorma förmögenheter, men fortsätter spela live.

Ja, det tror jag. Jag minns när vi var i Dallas för några år sedan. Det var ett grymt gig och vi var supersvettiga efteråt, men det var så jävla kul och efteråt skulle jag göra en intervju som inte blivit av under dagen och den enda frågan var ”Vad är det som driver er?” för hon kunde inte riktigt förstå. Då hade jag precis berättat att vi varit ute i sju veckor och dagen efter skulle vi flyga till Sydamerika och genomföra tio gigs på elva dagar och sedan skulle vi flyga till Turkiet och därefter hem. Hon ställde bara en fråga och det var ju ”Varför i helvete gör ni detta?” Då blev jag lite ställd. Det är ju inte pengar eller berömmelse utan det är ju de där timmarna på scen som är allt. Det är de där riktigt höga topparna som matchar de djupa dalarna, så enkelt är det. De följande två veckorna efter att jag fått den frågan fick jag ställa mig själv den frågan många gånger. Man sov i en och en halvtimme innan man flög till nästa stad i Sydamerika, genomförde giget och sedan sov man en timme för att göra om det igen. Man vill ju bara att någon kommer och kör över en. Det känns som att man håller på att dö för man har inte sovit på två veckor. Sedan ställer man sig på scen och allt vänder. Då är det grymt och allt är värt det. Det spelar ingen roll hur jobbigt det är eller om promotorn blåser oss och sticker med alla pengarna. Vi gjorde det och det var grymt.

Minns du de första gångerna du blev igenkänd på stan? Början på någon form av kändisskap?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag kan komma på några tidiga gånger, men det är klart att det händer lite då och då. Någon som vinkar eller tutar när de kör förbi, men det är inte så mycket mer än det. Göteborg är ju pyttelitet. Det är mer när det kommer hit folk för de har en bild av Göteborg eller Stockholm. Metalturister helt enkelt. Det var ganska vanligt då… eller, det är det väl fortfarande, men då runt 96 när folk upptäckte att det bodde en massa hårdrockare i Göteborg. Runt 99 vet jag att det var människor som kom och knackade på min dörr, ”Hello, are you the singer from Dark Tranquillity?”, och så var det någon från Italien. Det var faktiskt jäkligt kul och jag träffade massor med folk som jag fortfarande är polare med. Ibland stod de och väntade på Rockbaren och tänkte att ”hit kommer ju alla musiker förr eller senare” och så stod de där med skivorna i ryggsäcken. Det var jävligt bisarrt och de frågade ”Where is Jesper, where is Anders?”

Det måste hända att ni stöter på fans som bara är lite för mycket?

Ja. Är det något man utvecklat genom åren så är det den där personkännargenen eller bullshitdetektorn, ”Det här kommer jag inte klara av.” Jag tycker det är skitkul att stå och snacka i baren efter gig eller före gig. Det är alltid någon som vill berätta en kul historia som man kan bli inspirerad av, men det är klart att det händer. Man märker ”Nej, nej, nej det här ska vi inte fortsätta med.” Sedan är det ju många som kanske är lite småtrasiga och som dras till band för man hittar en identitet och det är ju härligt att det kan vara så. Det är ju så man växte upp, att musiken var en grej som ersatte någon annan kanske. I början på 2000-talet var det ganska mycket. Då var det en del som hängde med oss, som verkligen reste med och gick från fans till fullblodsstalkers. Vid ett tillfälle boardade vi ett plan till Japan och då var det en tjej som bokat in sig själv mellan oss. Vi var sex stycken i mitten av planet och då har hon plats mitt i där. Hur fan gör man det? Det är ju nextlevelstalking. Man ser var vi har våra platser och lyckas boka utan att vi visste om det. Ibland har vi fått säga till ”Du får gärna komma, men vi kan inte hänga.” och det finns folk man fått be turnéledaren avvisa och samtidigt har vi sagt ”Men säg inte att det var från oss.” Vi är ju fortfarande skandinaver och livrädda för konfrontationer. (skratt) Vi snackade om det då för det började bli rätt många och det var lite jobbigt och jag minns att vi snackade med några i Cradle of Filth och jämförde lite. Då insåg vi att vi inte hade några problem alls. Du kan ju tänka dig de gothfåglarna som hänger med dem. (skratt) Men för det mesta är folk bara så jävligt sköna. Det är en av de stora höjdpunkterna med att åka ut och resa, man träffar så jävla mycket kul folk.

Du är ju en ölmänniska?

Mmmm, säger jag och sitter här och dricker vatten.

Har du något kul minne då du skålat i öl med en stor artist eller en gammal hjälte?

Jag har ju druckit med en del hjältar. En av mina gamla barndomshjältar är Hansi Kürsch från Blind Guardian. Varje gång vi träffas säger vi att vi ska sätta oss ner och dricka bärs, så det där är en grej jag ser fram emot och det kommer ju hända hoppas jag. Han är för jäkla rolig och skön. Jag skålade i champagne med Dio en gång. Det var stort. Det var Heaven & Hells sista turné och den sommaren spelade vi ofta samtidigt så jag såg dem säkert sju gånger. De började väl känna igen oss och då stod vi där någon gång efter att de gick av och så drack vi champagne. Det var fantastiskt kul. Sedan är det kul med andra band som är lika stora ölnördar och brygger sin egen öl. Vi var ute med Swallow the Sun och deras chaufför var en ölnörd, så ibland hoppade man in i deras buss och åkte till något bryggeri. Vi var på turné samtidigt som Amon Amarth och så stod det en back med deras öl i vår loge för då hade bryggeriet åkt dit med den. Det är ju ett av de bästa bryggerierna i världen. Sådana grejer är för jävla härliga.

Just drickat? Ni lever i någon form av bubbla när ni är på turné och den existerar på något sett parallellt med resten av samhället och ni är också i en bransch där det inte direkt höjs på ögonbrynen om man dricker. Har du haft en bra spelning kan du ”fira”, har du haft en dålig spelning kan du ”fira” Hur håller man det i schack?

Vi brukar skoja om att vi tar ut segern i förskott så vi tar några öl innan. De gig under hela vår karriär som vi har gått på scen utan att ta en öl innan, är räknade på ena handen. En gång skulle jag köra bil till ett gig och de andra gångerna för att turnéledaren sagt ”Hey, inte idag!” (skratt), men det var länge sedan. Det är en del av det, så enkelt är det. Det är så jävla närsläktat och det har det alltid varit. Ända sedan vi började hänga. På fritidsgårdar drack man folköl. Sedan är det så jäkla spännande att åka runt och testa en massa lokala öl. Det är klart att det går åt helvete ibland och det blir en för mycket, men det är aldrig något som får påverka giget. Ibland så blir giget försenat och det är en massa strul och man står bara och väntar. Då dricker man kanske lite för mycket, men annars är man ganska bra på att hitta den där nivån när det bara känns ok och man får feeling.

Har det funnits tillfällen under en turné där du själv känt att det blivit för mycket?

Jo, så kan det vara. På slutet av en lång turné kan man bara känna ”Fan, vad skönt det ska bli att komma hem.” Man är ju sliten ändå. Man sover dåligt, men det blir ju ett sätt… särskilt om man är på andra sidan Atlanten och har ven lång turné. Flera gig på raken och man har hemlängtan och man vill få tiden att gå bara lite snabbare. Man bedövar sig lite.

Nu sitter ni i den konstiga situationen att ni har en ny platta, men ingen aning om när ni kommer att turnera igen.

Ja, så är det verkligen. Man släpper ut något i ett vakuum. Det är jättekonstigt faktiskt. När vi började spela in så hade vi en plan att släppa den i början på sommaren så att den var ute innan vi giggar på Sweden Rock Festival liksom. Sedan sköt vi lite på det och hängde lite mer i studion och tänkte att det skulle bli till USA-turnén efter sommaren. Det var inte uttalat som så, men jag har svårt att tänka mig att skivan skulle låtit likadan om vi hade spelat in den förra året. Sedan ringde de från skivbolaget för två veckor sedan och sa att alla skivaffärer i hela Europa var stängda, förutom Sverige då. Nu ringde de för några dagar sedan igen och då visade det sig att de ändå sålt mer än vad de hade tänkt de skulle sälja först, så nätköpen fungerar och folk gillar att köpa plattor. Jag gör det hela tiden själv, även om Bengans bara ligger några kvarter bort. Man har ju sett band som skjutit upp sina släpp tills de kan turnera igen, men det kändes inte ens som ett alternativ. Jag är lite orolig för sedan är skivan ute och mörkret omsluter en och då finns det inget längre. Allt är klart och man kan sitta där ”Ok, när ska vi planera nästa turné?” och svaret blir ”Just det, det är nästa höst.” Vi kollar på en USA-turné i januari nästnästa år. Helt absurt.   

Det är inte helt omöjligt, teoretiskt sett, att ni skulle hinna spela in en platta till innan all skit lagt sig?

Absolut, det går ju. Om tio år kommer man se tillbaka på 20/21 som året då det gjordes så jävla mycket konstiga skivor. Konstiga konstellationer och konstiga band som bildades för att alla är så jävla uttråkade. Jag har ju sagt ja till en massa projekt så jag kommer bara sitta vid den här mikrofonen hela hösten. Det är ju kul på så sätt. Och Martin (Brändström) och Anders (Jivarp) kommer bara sitta och börja skriva.

Du har aldrig funderat på något solomaterial?

Nej, jag tycker alltid det är så konstigt när det är solo för det är alltid någon annan som skriver allting. Det finns väldigt få bra exempel på när det där blir bra, kan jag tycka. Sedan har jag heller aldrig riktigt känt att jag behöver det. Jag känner mig aldrig begränsad på något sätt. Jag minns att någon från skivbolaget sa ”Skulle ni inte kunna göra något proggprojekt?” Eller göra något synthigt bara för att jag och Martin skulle göra något tillsammans, men vi gör ju redan det. Nu har jag sagt ja till en del projekt som är lite annorlunda. Vi gör en jävligt skön old school-EP med Grand Cadaver och den kommer nästa år. Det är bara totalt gammal döds. Stockholm möter Göteborg och det är skitkul. Jag blev tillfrågad av en polare som bor granne här med mig ”Vill du vara med på en grej? Det blir svinkul.” Vi spelade in det på två dagar, drack folköl och det körde precis som man gjorde förr. Det var så skönt att komma från en inspelning som tog fyra månader där man nagelfar vartenda litet beslut till någo som bara var ”Fan, det här känns rätt gött!” Sedan har jag sjungit till ett dataspel som kommer nästa år och lite andra grejer som inte är officiella än. Jag menar, vad fan ska man göra?

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Björn Olsson, Therés Stephansdotter Björk