Jag var helt tagen. Jag hade aldrig sett ett coolare band. Året var 1985 och jag höll i en samlingsskiva med den finska gruppen Hanoi Rocks. När Jimmy, som var ägare till skivan, la nålen på den svarta vinylen och Two steps from the move strömmade ut ur högtalarna i det lilla källarrummet visste jag att jag hittat hem. Det här var ”min” grupp. De talade till mig. Låt efter låt gick rakt in i min själ; Don’t you ever leave me, Tragedy, Back to mystery city, Million miles away. Varje låt var ett litet mästerverk. Lyckan var total. Tyvärr skulle det visa sig att Hanoi Rocks karriär redan var i spillror då deras trummis Razzle hade omkommit i en bilolycka med Vince Neil från Mötley Crüe som chaufför, men den nyheten hade inte nått Munka-Ljungby än.
När jag gick hem den kvällen efter att bandat samlingsskivan på kassett började jag leta efter artiklar om Hanoi Rocks i gamla OKEJ-tidningar. Det var så man googlade 1985. Till slut hittade jag en liten notis som handlade om ingenting, men jag fick i alla fall namnen på bandmedlemmarna: Michael Monroe, Andy McCoy, Sami Yaffa, Nasty Suicide och Razzle. Deras, i mina 14-åriga ögon, supertuffa namn fick mig att börja fundera på ett eget artistnamn till min framtida rock and roll karriär. Att jag kom fram till Mickey Steel, som mer påminner om en porrskådis än en rockstjärna, får jag väl skylla på min ringa ålder. Det som kanske är än mer anmärkningsvärt är att jag inte vid något tillfälle i mina rockdrömmar funderade på att lära mig spela ett instrument och starta ett band.
Hursomhelst, Hanoi Rocks-kassetten spelades om och om igen på min lilla freestyle. Jag började också klä mig som om jag var en medlem av Hanoi Rocks. Armband i mängder, färgglada scarfsar, en mörkblå Stetsonhatt, en vit kråsskjorta och jag hade dessutom hittat ett par svarta boots med en löjligt hög klack, de var nästintill omöjliga att gå med, men de såg coola ut. Eftersom utbudet på svarta skinnbrallor var obefintliga i Ängelholm med omnejd fick jag nöja mig med blåjeans, tyvärr. Jag minns faktiskt inte om jag visade mig ute med den här klart udda kollektionen eller om jag bara stod framför spegeln och sjöng med i Hanoi Rocks låtar. Jag hoppas på det senare.
Innan året var över hade Hanoi Rocks splittrats och medlemmarna påbörjade diverse soloprojekt. Jag köpte upp alla gamla skivor med Hanoi Rocks och även varenda skiva där någon av medlemmarna i Hanoi Rocks var med. Besattheten var ett faktum.
När jag var i London 1989, för att bland annat leta efter Andy McCoys första soloskiva Too much ain’t enough som hade kommit året innan, hände det osannolika. Jag och en kompis gick längs en av gatorna i South Kensington på väg mot vårt hotell när vi mötte en person som hade på sig en stor leopardpäls, svarta skinnbrallor, stora solglasögon och en svart Stetsonhatt. Jag stannade och stirrade på honom. Han tittade på mig, märkbart irriterad, medan han passerade oss. Det var ingen mindre än Andy McCoy. Nordvästra Skånes största Hanoi Rocks fan var överlycklig. Man skulle kunna tro att jag bad om en autograf, skakade hand med honom eller tog ett foto på oss, men det satte min enorma blyghet stopp för. Dagen efter hittade jag till och med samma guldkavaj som Michael Monroe hade på sig på samlingsskivan, fast den köpte jag inte. Det behövdes liksom inte, jag hade ju träffat Andy McCoy. Typ.
Nåväl, det händer än idag att jag tar på mig min Stetsonhatt och ställer mig framför spegeln när jag lyssnar på Hanoi Rocks fantastiska liveskiva All those wasted years och inbillar mig att jag är Michael Monroe eller Andy McCoy, och när Michael säger: ”You’re all gonna be stars in Japan”, så tror jag honom. Som alltid.
Av: Mikael Ekström