Kvällen inleds med intervju. Phil sitter avslappnad och röker på en sliten soffa i en egen loge, är trevlig, svarar eftertänksamt och när flickvännen tittar in i förklarar han att “ikväll ska jag bli full!” Jag tror honom. Utanför bandets loge doftar det starkt av “hippie lettuce”, som Phil kallar det. Med andra ord, en helt vanlig onsdag i Stockholm.
Först ut är Pig Eyes. Ett band som består av folk från bl a Nitad och In Solitude. Jag har aldrig tidigare sett dem live och bara hört någon enstaka låt på nätet och vet alltså inte riktigt vad jag kan förvänta mig. De bjuder dock på en förträfflig liten tillställning med dubbla trummisar, dubbla gitarrister, bas och sång och emellanåt är det alldeles förträffligt bra. Bäst är det nog i låten som Henke (In Solitude) sjunger i. Där finns i mitt tycke, tydliga spår från hans huvudband och är gigets höjdpunkt. Utan tvekan är Pig Eyes ett band som fler människor bör upptäcka och de förtjänar absolut en större publik än den lilla skara människor som stod framför scenen.
Vad finns det att säga om Philip H Anselmo då? Tja, han verkar vara på ett strålande humör så här mitt i veckan. Med The Illegals levererar han brutalitet och även om deras debut i sig kanske inte är så mycket att hetsa upp sig över, fungerar det bättre live. Kaoset kommer mer till sin rätt och Anselmos kväsande, skrikande och brölande blir en ljudlig käftsmäll. Speciellt när han om vartannat drämmer mikrofonen i skallen och man bara väntar på att blodet ska börja rinna.
Men som sagt, han verkar vara på ett ypperligt humör. Han tackar publiken om och om igen, säger att vi slår malmöfolket (han har ett klockrent skånskt uttal av Malmö) med hästlängder och lyckas i sitt ständiga raljerande, dela ut lite kängor både åt höger och vänster. Han trycker till Kerry King och Vinnie Paul i samma mening och spyr galla över Megadeth och Dave Mustaine, efter att någon i publiken, som Phil uppfattar det, hävt ur sig en Megadethtitel. Jag kan ha hört fel, men jag tyckte han kallade Mustaine för “kiddie fucker”. Ja, jisses!
Låtar som “Betrayed” och “Family, friends and associates” funkar bra, men självfallet är det Pantera som publiken vill höra. Detta vet naturligtvis Phil också. Det intressanta är hans kommentarer om låtarna med Illegals. Han nedvärderar materialet själv och slänger ur sig kommentarer som “Here´s another one that will go right over your head” eller “Spread the word; We suck!” Visst är det med glimten i ögat, men känns ändå smått underligt.
De lyckas skoja till det ordentligt med halvhjärtade verisoner av Van Halens “Little dreamer”, KISS “Calling Dr Love” och The Knacks “My Sharona”. Den sistnämnde har nog aldrig tidigare blivit så manglad.
Mot slutet bjuds det upp till vild dans och publiken skriker sig snedögda då bandet drar igång “United and strong” med Agnostic Front, som sedan följs av “Domination/Hollow ” (Pantera), “A new level” (Pantera), “Waiting for the turning point ” (Superjoint Ritual) och slutligen Panteras “Primal concrete sledge”. Just där når publikens jubel ny höjd och när svettiga fans sedan drar sig hemåt, är det mest de sista låtarna man hör omnämnas.
Var det bra då? Tja, jag måste säga att jag gillade det. Å andra sidan var det lite svårt att avgöra om Anselmo bara var glad eller om det var lite frågan om ett “trainwreck waiting to happen”?
Av: Niclas Müller-Hansen
Foton: Michaela Barkensjö, Sinners Art