”Slayer är ett popband”
I den andra delen av Refused-intervjun pratar Dennis Lyzxén och David Sandström om sociala medier, varför Slayer är ett popband, det missförstådda riffet i ”New Noise” och vilken som tyvärr var den första Exodus-plattan som David Sandström köpte.
Ni har tidigare hyllat ”svänget” som fanns hos Entombed med Nicke Andersson som trummis och Slayer med Dave Lombardo. Är det något ni fortfarande eftersträvar?
David Sandström: Jag kan säkert komma på fler trummisar som jag har snott ifrån men Nicke och Dave finns alltid med mig i allt mitt spel. Nicke är i och för sig nästan omöjlig att sno ifrån för han har en sån udda stil, men Davde Lombardo har jag snott läskigt mycket från, det är inbyggt i mitt spel sen jag var kid, jag var ju en dödsmetalunge. Det var ju verkligen så att när Entombeds “Left Hand Path” kom ut så la vi ner våra band och startade nya.
Dennis Lyzxén: Det är väldigt roligt för Refused består av fyra väldigt udda individer som alla har ett ganska ohälsosamt musikintresse och där vi möts är alltid Slayer. Vi låter ju inte som Slayer men det finns i vårt DNA. Det är bandet som man alltid kan referera till och alla förstår exakt vad man menar. Det är bandet som för oss samman.
David Sandström: Slayer är grundplåten för oss och, tror jag, näsan för alla hårda band som jag är intresserad av. De är liksom Little Richard. År noll.
Dennis Lyzxén: The blueprint.
David Sandström: Sen gör man ju allt möjligt med det där, men det finns alltid där. Väldigt mycket av den hårda musik som görs handlar mest om organisation av riff. Metal är en väldigt proggig och teknisk genre och det kan vara hur bra som helst men jag tycker det är som allra mest intressant när det finns en låt. Slayer är ett popband, precis som Refused. Om du lyssnar på ”War Ensemble” med Slayer så är det en ohyggligt välarrangerad poplåt . Det låter provokativt att säga så, men om du skulle fråga en musikhistoriker så skulle han ju kalla det för en poplåt eftersom den är strukturerad som en poplåt. Lyssnar du däremot på mycket metal eller Rush och sådana band så är det mer proggigt. Det finns en väldig kraft i den musiken men det är ett annat släktskap och vi knyter an till Slayer i den meningen att det är ett popband. Det är som med all hardcore, det är ju poplåtar. Om du lyssnar på Minor Threat så är det sjukt välarrangerad popmusik.
Dennis Lyxzén: Vers, refräng, vers, refräng, stick och dubbelrefräng fast på en och halv minut.
David Sandström: Nästan alla referenser för ”Reffe” i den hårda sfären är liksom sådana, men sen finns det ju element i bandet. Kristofer (gitarristen Kristofer Steen) är ganska mycket inne på band som Univers Zero, Magma och tidiga Genesis.
Dennis Lyxzén: Han är lite proggigare än oss andra.
David Sandström: Han hämtar ju saker därifrån, som riffet till ”Elektra” (första singeln från nya albumet Freedom), det är ju ett operiodiskt metalriff. Det är otroligt konstigt att det är så catchy som det är, folk fattar inte vad det är som händer och man måste förklara takten, men ändå upplevs låten som en dänga. När han spelade riffet till ”War on the Palaces”, en av låtarna på nya skivan, för första gången så det lät så avigt samtidigt som det fanns en framåtrörelse i det. Då försöker vi skapa en låt där riffet kan vara med utan att man som lyssnare märker av den besynnerliga taktförskjutning som faktiskt finns där, mitt i det. ”Vilken härligt Stooges-aktig låt” sa någon och då har vi lyckats. Kristofer är en ohyggligt excentrisk person men också en väldigt excentrisk gitarrist som tar andra beslut än andra gitarrister. Ta bara öppningsriffet i ”New Noise”. Det har ju gjorts en massa covers på den låten men alla spelar riffet fel. Ingen fattar att det spelas på tre strängar och att det är därför det låter så speciellt.
Läser ni vad som skrivs om er i sociala medier?
David Sandström: Jag och Kristofer har inte Facebook.
Dennis Lyzxén: Så de är förskonade från alla glåpord.
David Sandström: När Dennis ska berätta om något han har läst så skriker jag ”Nej, säg inget, jag vill inte veta!” så högt jag kan.
Dennis Lyxén: Så David lever i illusionen att alla på hela jordklotet tycker att ”Elektra” är världens bästa låt. Man kan leva så också medan jag lever i den mer verkliga världen där jag vet exakt vad folk tycker om ”Elektra”, hahaha. Men en viktig del av det vi håller på med nu handlar om att förstöra myten om oss och vi är ju medvetna om de helt orimliga förväntningarna som vissa människor har. De har levt med “The Shape of Punk to come” som deras favoritplatta i 17 år och så kommer vi och fuckar med deras minnen. Jag tror att många reagerar instinktivt som man själv kan göra och sparkar bakut för att det inte känns bekvämt. Det är klart att det är många sådana reaktioner men det finns samtidigt något väldigt smickrande med att folk tycker så mycket om vårt band. De är antingen extatiska eller rasande, det är inte två tummar upp liksom. Det finns ingen medelväg på något sätt.
David Sandström: Det är superfint och man måste ta reaktionerna på allvar men det får inte bli så att man anpassar sig efter dem. Den största tjänsten man kan göra är att ignorera dem och vara det bästa band man kan vara. Det hade nästan inte spelat roll vad vi hade gjort, många hade varit förbannade ändå. Det var likadant inför turnén 2012 då alla bara var positiva och peppade i min värld medan Dennis berättade att folk skrev ”Fy fan! Varför ska dom återförenas?” på nätet. Det fick de ta tillbaka sen när vi var hur bra som helst, till och med bättre än vad vi någonsin varit. Man måste ge folk tid att lyssna och anpassa sig.
Dennis Lyxzén: Jag tror att man är likadan själv. Man upptäckte någon skiva i en viss ålder när man var väldigt mottaglig. När det sen kommer en ny skiva från bandet så blir det en tävling mellan en massa känslor som inte är relaterade till musiken.
David Sandström: Det är tre år mellan mig och Dennis så det finns en del thrash metal som Dennis slutade lyssna på innan den bästa plattan kom.
Dennis Lyxzén: Tycker du ja, haha.
David Sandström: Nej men så var det med vissa band, men de fanns också de som redan hade blivit dåliga när jag upptäckte dem. Min första Exodus-platta var “Fabolous Disaster”. Dennis Lyxzén: Det är inte OK. David Sandström: Det tog ju mig skitlång tid att hitta till “Bonded by Blood”, men då var det ju OMG…men du missade ju “Handle With Care” med Nuclear Assault som är en insane bra platta. Som du har försökt köpa av mig, haha.
Dennis Lyxzén: Men nu har jag köpt den, nu finns den hemma.
David Sandström: Det kan ta tid innan man inser saker. Du tyckte ju att “The Plague” (EP med Nuclear Assault) var king, men sen sket du i dem. Men nu inser du att öppningsspåret på Handle With Care (”New Song”) är en så jävla dänga liksom.
Dennis Lyxzén: Jag tror att vi hade kunnat strö guld över dem som har en idé om vad vi ska representera och de hade ändå varit förbannade eftersom de upplever det som att vi fuckar med dem personligen. Under hela Refuseds historia har vi ändå varit ganska eklektiska och kommit med nya grejer, skivorna har låtit ganska olika, så förhoppningsvis kanske de kan lyssna på Freedom och ändå tycka att det är ganska fett. Det var kanske inte vad de hade förväntat sig men ändå.
David Sandström: En bra platta är en bra platta. Jag minns alla som gnällde när “To Ride, Shoot straight and Speak the Truth” kom med Entombed (1997). Det var ”det är inte döds längre” och ”blablabla”. Fucking 18 år senare är det ju en så bra platta att det inte är sant. ”Fuck you!” liksom.
Dennis Lyxzén: Sen finns det ju plattor som man har gett ett försök vart femte år och de är liksom ändå inte bra.
David Sandström: Vilka då? Dennis Lyxzén: Ja, jag försöker komma på någon… David Sandström: Jag känner så med “Back in the USA” med MC5. De är ett av de bästa banden i historien men kraften är inte med på den skivan.
Dennis Lyxzén: Du är inte klok.
Text: David Bogerius