RIVAL SONS: Galleri & recension från Pustervik, Göteborg 20141122
Vi går rakt på sak! För det är exakt vad bandet som sålde ut Pustervik gör gång på gång. Rival Sons äntrar scenen och det tar inte många sekunder innan bandet klappar in ”You Want To” från ”Head Down” plattan och hela stället lyfter. För oss som sett Rival Sons tidigare är det ett lite annorlunda band som vi ser framför oss. Inte bara faktumet att de har en ny basist sen ett år tillbaka utan hela bandet har stilmässigt sadlat om från 70-tals influerade Long Beach-rockers till ett band som nu mer påminner om gentlemän från 30-talet. Detta är förmodligen en naturlig utveckling då man även via deras senare skivsläpp kan höra ett mognare och även ett allvarligare sound i både text och musik. Men oavsett om dem kliver upp med trasiga jeans och långt hår eller välansade frisyrer med kritstrecksbyxor så är utgången densamma. Rival Sons är ett otroligt bra liveband! Med ett samspel som sällan skådas och en tonsäker Jay Buchanan på sång som alltid får en att häpna över hur mycket hans röst klarar av så är det svårt att säga något negativt om bandet alls. Jag frågade Jay en gång hur han värmer upp sin röst inför varje spelning för att den ska hålla turnén ut. Han står med en öl i ena handen och en cigarett i andra och svarar lugnt:
– I don’t!
Energin är på topp och det sköna med Rival Sons är att dem skippar gärna överflödigt mellansnack och bjuder hellre publiken på slumpmässiga jams mitt i låtar. Denna gången kom ett av dessa jam otippat nog i min personliga favorit ”Torture” från bandets första självbetitlade EP vilket va en skön överraskning då dessa vanligtvis placeras ut bland deras lite mer lugnare alster. Setlisten bjuder på en skön blandning av raka, ösiga rocklåtar tillsammans med träskdoftande rökare som tvingar gitarristen Scott Holiday att plocka fram de klibbigaste tonerna ur botten av sin Orangestärkare. Att gå in på låt för låt med ett band som Rival Sons känns ganska överflödigt. Jag har sett bandet sex gånger live med sex olika setlists och varje gång har dem publikens fulla fokus och inte minst deras fulla körsupport i både verser och refränger. Rival Sons är ett fyrmannaband men det är framförallt frontmannen Jay och trummisen Michael Miley som står i rampljuset. Miley har ett unikt trumspel som trollbinder och många gånger har jag kommit på mig själv med att stirra på honom genom hela låtar trots att Jay står och vrålar rakt i ansiktet på mig.
Rival Sons har gått från ett hungrigt band till ett medvetet band. För mig betyder en fulländad spelning att jag står trollbunden från start till stopp. Och jag gjorde detta enda fram till extranumren. Som näst sista låt bränner bandet av sin, enligt mig, starkaste ballad ”Face Of Light”. Efter att hoppat, skålat och vrålat i nästan två timmar är publiken trött. Inte på musiken utan av ren utmattning efter en fantastisk spelning. Att som extranummer bjuda på en ballad som jammas in i en ännu långsammare ”Sacred Tongue” från deras första EP är något jag absolut ville uppleva, men inte så sent in i setet. Detta fick mig att tända av lite från det rus som bandet bjuder på och jag fann mig själv lite ofokuserad när avslutningslåten ”Keep On Swinging” spelades.
BÄST: ”Torture”, hela Pustervik sjöng med och bandet såg genuint tagna ut
