Alex upplever ännu en magisk tillställning med Marillion i Holland.
“Saturday night is album night!” proklamerade Steve Hogarth efter första låten. Det var en enastående nyhet eftersom jag i den stunden förstod att en av mina önskningar skulle slå in: att få höra hela den senaste skivan “An Hour Before It’s Dark” rakt av. Det var kul redan i fjol i Stockholm även om hans röst då hade lite problem, men i Port Zelande blir det alltid något extra när de kör sådana tilltag tack vare ljusshowen och projektionerna. Och det blev precis så ljuvligt som jag hoppats.
Redan innan giget syntes det på scen att de förberett för något speciellt, och den första överraskningen var att de hade med sig percussionsnubben från skivan, Luis Jardim. Han fyllde ut ljudet fint men hade stundtals lite problem att hänga med när trummisen Ian Mosley dabbade sig. För det gjorde han ett par gånger, jag gissar det är åldern – karln fyller ju 70 strax – och det gjorde inget för helheten att han missade men det var uppenbart att han snubblade till emellanåt.
Efter de inledande tre spåren kom så överraskning nummer två när stråkkvartetten “A Praise Of Folly” äntrade scenen och förstärkte resten av spelningen. Jag har sett dem med Marillion tre gånger nu, de är duktiga som fan och igår lyfte de den redan oerhört vackra “The Crow and the Nightingale” till nya höjder. Förutom Ian Mosley små filatelister så var bandet i stort på topp igår. Och om ögonen var fuktiga lite här och där under första delen av konserten så var det full on dammbristning i sista delen av skivans sista spår “Care”. Låten som tillägnas alla sjukvårdsarbetare under pandemin. “The angels of this earth are not on the walls of churches” sjöng Steve och publiken så att håret stod rakt upp på varenda kvadratcentimeter av kroppen. Folk kramades och grät om vartannat. Det var en nästan religiös upplevelse att få vara med om, och en omedelbar påminnelse om varför jag älskar detta band så vansinnigt mycket.
Efter den urladdningen blev det ett par minuters paus, jag gissar att några i bandet behövde hämta sig lite. När de kom tillbaka hörde vi vågskvalpet i högtalarsystemet och en ljuvlig version av Estonia red vidare på den redan känslosamma stämningen i tältet. Efterföljande “Afraid of sunlight” leverades i en makalös version och konserten avslutades med den “nya klassikern” “Go!” från den rätt svaga skivan “Marillion.com” som kom 2000. Det är en låt som nästan aldrig spelades innan 2017 då den lyftes fram för Royal Albert Hall-giget och som sedan dess fått egna vingar.
Första extranumret var kvällens enda gamla låt, “The space” från “Season’s end”. Den kräver mycket av Steve Hogarth och ibland håller det inte. Igår satt tonerna dock som en smäck och han såg nästan ut som en överstepräst i slutstycket vilket var oerhört mäktigt och spädde på den sakrala känslan. Och vi bjöds på en avslutande låt när de valde att plocka fram den hemliga “Separated out” från “Anoraknophobia” och göra den till en partajdänga. Den har precis som nämnda “Go!” levt ett tillbakahållet liv sedan den kom men igår kändes den som en riktig rockklassiker när alla dansade så det ångade i tältet.
Kväll nummer två är över, och min 30:e Marillionspelning är i hamn. Ikväll tar vi farväl av ytterligare en Weekend i Port Zelande med…ja vad kan vi tänkas få ikväll? Jag vet vad jag hoppas på åtminstone.
Låtlista kväll två:
Be hard on yourself
Reprogram the gene
Only a kiss
Murder machines
The crow and the nightingale
Sierra Leone
Care
Estonia
Afraid of sunlight
Go!
The space
Separated out
Er knattereporter på plats i Port Zelande, Holland, Sydney, Stockholm
Text och foto: Alex Bergdahl